Ett år med nya Saab

Det har gått precis ett år sedan de där märkliga dagarna i slutat av januari 2010 när katastrofen i Trollhättan vändes till miraklet på Stallbacka. Det var i alla fall så det framställdes i rubrikernas värld.

Saabs gänglige vd Jan-Åke Jonsson togs emot som er rockstjärna när han återvände med den nye ägaren Viktor Muller i släptåg.

Historien om de Saabanställdas kamp för sitt företag tillhör utan tvekan ett av de mest dramatiska kapitlen i modern svensk industrihistoria. En hel nation var engagerad, entusiaster världen över demonstrerade och svenska statssekreterare gick på hemliga möten i Detroits skyskrapor.

Om just den delen har Maud Olofssons medarbetare Jöran Hägglund skrivit en hel bok. Den som vill ha hela historien får i stället läsa Jonas Fröbergs Kampen om Saab.

Jag tror inte det fanns någon som trodde att Saabs framtid var säkrad för ett år sedan. Bolaget befann sig trots allt i likvidation.

Jag tror inte heller att det finns någon, Viktor Muller möjligen undantagen, som i dag är säker på att Saab kan klara de utmaningar som ligger framför bilmärket. I synnerhet efter de senaste dagarnas uppmärksamhet på årets låga produktionssiffror.

Men faktum kvarstår, det rullar nya Saabar i trafiken och bandet i Trollhättan producerar bilar. För lite drygt ett år sedan är det ingen som skulle ha trott det.

Historien om Saab är kanske berättelsen om en svensk industritradition som på något sätt gjorde sig påmind, eller en bild av hur vårt välstånd faktiskt hänger samman med vardagliga industriprodukter.

Men framför allt är det berättelsen om anställda som vägrade ge upp, och som vägrad sluta känna stolthet över sin produkt eller ett yrkeskunnande i världsklass. En historia som omfattar alla, från den outtröttlige Jan-Åke Jonsson till var och en på fabriken på Stallbackafabriken.

Det är en historia som är värd att upprepa, oavsett hur den till sist slutar.

Ingvar Persson