Fas 3 – Såhär kan vi faktiskt inte ha det

När dogmatiska ekonomiska teorier möter nedsatt empatiförmåga kan regeringen få för sig närmast förbluffande saker. Jusektidningen:

”Den som fortfarande saknar jobb efter 450 dagar i jobb- och utvecklingsgarantin hamnar i Fas 3. Här ska personen erbjudas sysselsättning hos en organisation, offentlig eller privat arbetsgivare med arbetsuppgifter ’som annars inte skulle utföras och som kan ses som kvalitetshöjande.’ Arbetet ska vara 40 timmar i veckan för den som söker heltidsjobb. Den arbetssökande har rätt till fyra veckors ledighet per år och får mellan 223 och 680 kronor per dag. En sysselsättning i Fas tre ska pågå tills den arbetssökande får jobb eller max två år hos samma arbetsgivare. En arbetsgivare som tar emot en person i Fas tre får 225 kr per dag för handledarkostnader etcetera.”

Alltså, oklar praktik på obestämd tid med rejält undermåligt betalt, ibland så lite som 5.000 kronor i månaden. Och hur går det? Jusektidningen igen:

”Bara drygt en procent lyckas lämna Fas tre för ett reguljärt jobb eller en utbildning, och av dem återvänder många till programmet efter bara några månader.”

Innehållet i programmet varierar, men det förekommer att folk tvingats ”promenera med andra arbetslösa på stan för att öva [sin] sociala förmåga.” Oklart exakt varför skattepengar ska läggas på sådant då promenader runt kvarteret inte i någon bransch ökar anställningsbarheten.

Det som behövs är gedigna utbildningsinsatser som gör att folk kan komma tillbaka – gärna skyndsamt – till produktiva arbeten. Det som inte behövs är mer kosmetiska från regeringskansliet för att maskera faktumet att folk faktiskt är arbetslösa.

Såhär kan vi faktiskt inte fortsätta.