LO efter Wanja Lundby-Wedin

För den som följt svensk fackföreningsrörelse är det inte någon nyhet att LO kommer att välja en ny ordförande på nästa års kongress. Wanja Lundby-Wedin fyller 60 och tänker gå i pension.

Fackliga företrädare i Sverige har haft generösa villkor på den punkten.

Att beskedet ändå skapar rubriker säger kanske något om tillståndet i Sverige just nu. När nästan alla ledare är ifrågasatta är det en sensation när någon sitter kvar till pension.

Men kommentarerna till beskedet säger också något annat, och kanske viktigare. Väldigt många tycks ha svårt att betrakta LO som en facklig centralorganisation. I stället är det politiskt tyckande som dominerar efter Lundby-Wedins besked.

Svensk borgerlighet har länge varit besatta av sambandet mellan LO och det socialdemokratiska partiet, det som brukar kallas fackligpolitiskt samarbete. Folkpartisten Carl B Hamillton gör till exempel alltid sina mest engagerade framträdanden när saken kommer på tal.

Numer tycks dessutom många socialdemokrater tänka ungefär likadant. På något annat sätt är det svårt att tolka en del av synpunkterna i AMF-affären för snart två år sedan.

Ändå är LO faktiskt först och sist en facklig centralorganisation. Inför valet av en ny ordförande borde den saken kanske tillmätas ett visst utrymme.

LO:s förhållande till politiken och Socialdemokratin kommer att förändras. Precis på vilket sätt är nog svårt att säga, men det är varken Carl B Hamillton eller Svenska Dagbladet som bestämmer. Det kommer LO:s medlemmar att göra.

Frågan vilken roll LO kommer att kunna spela som riktkarl i det fackliga arbetet, framför allt lönebildningen, är mer öppen.

Under Wanja Lundby Wedin har samordningen mellan LO-förbunden varit en av hörnpelarna i ett lönebildningssystem som givit reallöneökningar och stärkt konkurrenskraft för den svenska ekonomin. LO har till och med kunnat räkna hem försiktiga framgångar i kampen för mer jämställda löner.

Nu ligger hela det systemet i stöpsleven. Industrins parter försöker enligt tidningen Dagens Arbete just nu rädda grundtankarna bakom industriavtalet, som varit basen för hela den svenska lönebildningen.

Det kan lyckas. Ett besked är utlovat den här veckan.

För LO:s del återstår arbetet med att samordna lönekraven på resten av arbetsmarknaden, och det kommer inte att bli lätt. Erfarenheten från förra året gör att knappast någon vill ha de detaljerade föreskrifter som då utgjorde förbundens gemensamma plattform. Frågan är bara hur alternativet ser ut?

Svaret kommer att vara med och definiera LO:s roll i samhällsdebatten för lång tid framåt.

Det är nog det, snarare än pensioneringen, som just nu upptar Wanja Lundby Wedins tankar.