Rätt hållplats

I går sprang jag ihop med en av de socialdemokratiska partiledarkandidaterna på tunnelbanan. Det verkade lite stressigt. I alla fall missade kandidaten att kliva av på sin station och tvingades åka tillbaka i samma spår.

 

Jag undrar om inte historien kan vara en liten smula sedelärande. Det gäller att kliva av tåget i tid.

Socialdemokraters ovilja att kliva fram och kandidera brukar beskrivas som ett utslag av partikultur. Den som vill ha ett förtroendeuppdrag får inte verka för angelägen. Jantelag och lite falsk blygsamhet, helt enkelt.

 

Jag undrar om det verkligen är hela sanningen. Socialdemokrater är nog ungefär lika blygsamma som andra. Däremot löper den politiker som förlorar en maktkamp alltid risken att råka illa ut, och det gäller inte minst i socialdemokratin där kampen ofta handlar om mer makt än i de flesta andra partier.

 

Självbevarelsedriften är nog den viktigaste orsaken bakom partiledarvalens många nej.

Den självbevarelsedriften behöver dock inte omfatta kandidaternas många anhängare och supportrar. Där är riskerna mindre och känslan av osårbarhet större.

 

Det är här bilden av tåget kommer in. En politisk kampanj, försiktigt genomförd i det fördolda, blir mycket lätt ett framrusande tåg som ingen av de inblandade kan stoppa. Så uppstår förtalskampanjer mot vissa av motståndarna, och oheliga allianser med andra. Och så försvinner själva grunden för ett politiskt engagemang, viljan att göra skillnad för någon annan.

 

Det gäller att kliva av i tid.

 

Ingvar Persson