Ett oundvikligt haveri

Lite i skymundan för det stockholmska bråket inom partierna bestämde valprövningsnämnden i fredags att det blir omval, dels i en valkrets – Vivalla – i Örebro och dels i regionvalet Västra Götalandsregionen.

Beslutet var väntat. Det har begåtts fel vid röstning och röstsammanräkning. Dessutom ballanserade till sist valresultaten på en knivsegg. Valet kan mycket väl ha avgjorts av misstagen.

I det läget finns det inget alternativ till ett omval.

Samtidigt är beslutet om att valet måste göras om ett haveri. Administrativt naturligtvis. Att var sjätte väljare – så många är de i Västra Götaland – tvingas rösta igen kommer att tära på förtroendet för valsystemet. Att det kommer att ta nästan ett år från den ursprungliga valdagen innan det finns en politisk ledning för regionen gör inte saken bättre.

Men framför allt kommer omvalet att ha ett högt demokratiskt pris. Effekterna kommer att bli långt mycket större än de misstag omvalet ska rätta till. Tiden är en faktor. Opinionen i dag är inte densamma som i höstas. Sammanhanget ett annat. På gott och ont påverkar de gemensamma valen till kommun, landsting och riksdag resultaten.

Viktigast är dock att valdeltagandet kommer att bli lägre, sannolikt till och med mycket lägre. Inget urholkar en vald församlings auktoritet mer än det.

Naturligtvis borde det inte få upprepas. Ändå lär det hända. Det finns inga felfria system, och problemen bakom höstens misstag har inte försvunnit.

Att moralisera över enskilda misstag från valförrättare eller valarbetare leder ingenstans.

Ska systemet bli bättre är det reglerna som måste förändras.

I förra veckan kom Folkpartiet med en rad förslag som de hoppas ska göra valhandlingen rättssäkrare. Blygsamhet är som vanligt inte folkpartisternas bästa gren, och Birgitta Ohlsson försvarar rollen som politikens bror duktig med bravur.

Ändå är flera av de folkpartistiska förslagen riktigt intressanta, som att förstärka rätten att faktiskt få sin röst räknad och att höja kraven på lokaler för förtidsröstning.

Folkpartisterna vill dessutom att partisymbolerna ska finnas på valsedeln. Det kan låta som en struntsak, men i dagens politiska debatt där formerna ofta styrs av TV-mediets behov av tydliga symboler skulle det kanske göra misstagen färre.

Däremot lyckas inte ens folkpartisterna lösa den verkligt springande punkten. Varför ska det ta sådan tid? För till och med om Birgitta Ohlsson personligen tog hand om varenda vallokal i landet så kommer det att begås fel. Och då måste det vara möjligt att göra som i Västra Götaland – rösta igen.

Men det borde inte behöva ta nästan ett år.

Ingvar Persson