EU-planer på lönepolitik

Det blev inte något av pakten för konkurrenskraft, eller av Angela Merkels och Nicolas Sarkozys bestämda planer om hårdare tag och mer disciplin. I alla fall inte just nu.

Europafackets generalsekreterare John Monks har kallat planerna för ”en pervers pakt för lägre levnadsstandard”.

Men det betyder inte att planerna är borta. EU-ledarna skickade frågan vidare. Nu ska förslagen diskuteras, först av euroländernas ledare och sedan på det ordinarie EU-toppmötet i slutet av mars.

Om de stora länderna, som Frankrike och Tyskland, fortsätter att driva sin linje lär Sverige och andra länder utanför eurogruppen inte ha särskilt mycket att säga till om när förslaget väl ligger på toppmötets bord.

Fredrik Reinfeldt är dock inte oroad över att harmoniseringen kommer att går för långt. Det borde han kanske vara.

Bland de förslag som Merkel och Sarkozy presenterade i förra veckan finns inte bara de vanliga kraven på begränsningar av budgetunderskott och statsskuld – regler som för övrigt både Tyskland och Frankrike brutit mot när det passat. Den tyska kanslern och den franska presidenten vill också ha regler för till exempel lönebildning.

Sänkta löner, för att tala klartext.

Det är inte så konstigt att det kommer upp. Lönerna är avgörande för ekonomins konkurrenskraft, och i de flesta länder är de en självklar del av den ekonomiska politiken.

Men det är ett allvarligt problem för en ekonomi som den svenska. Att staten håller sig utanför avtalsförhandlingarna är nämligen själva hörnstenen i den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Det finns helt enkelt inga redskap för statlig lönepolitik.

Och det fungerar, eller har i alla fall fungerat.

Om ett gemensamt EU-beslut om att göra lönepolitiken till en del av samarbetet ska tas på allvar betyder det en helt ny situation. Staten måste helt enkelt skaffa sig verktyg för att kunna styra avtalsförhandlingarna, om det skulle behövas för att uppfylla löften i Bryssel.

Det är inte säkert att effekterna skulle märkas direkt. Det är ju inte Sverige som ska tillrättavisas just nu. Men det skulle förändra de grundläggande förutsättningarna på arbetsmarknaden.

Och det är det nog egentligen ingen som vill.

Ingvar Persson