Fas 3 på väg att rämna

Det finns en grundtanke bakom den jobbpolitik som förts de senaste fyra och ett halvt åren. Lägre skatter för de som jobbar och hårdare villkor för de som saknar arbete ska öka sysselsättningen, framför allt därför att människor också kommer att ta jobb till lägre lön.

Så säger naturligtvis inte regeringen, men det är så det är tänkt.

Dessutom har regeringen satsat enorma pengar på breda subventioner, till låglönebranscher som hushållsarbete och till företag som anställer unga.

Men inte ens Anders Borg inbillar sig att det receptet räcker.

För många, som av olika anledningar har svårt att få ett jobb, hjälper inte aldrig så många jobbskatteavdrag. Det är därför långtidsarbetslösheten har ökat. I dag är den kanske det största problemet på arbetsmarknaden – även om veckans siffror från SCB faktiskt visar att antalet långtidsarbetslösa minskat för första gången på länge.

Det är därför frågan om vad som händer med den som trots allt inte får något jobb är så viktig. Och svaret från först Sven-Otto Littorin och sedan Hillevi Engström har varit; jobb- och utvecklingsgarantin.

Ytterst det som på byråkratiskt språk kallas fas 3, gratisarbete hos en arbetsgivare som erbjuder sysselsättning mot en viss ersättning. Ett slags sista anhalt i arbetsmarknadspolitiken. Just nu omfattar den drygt 25 000 personer.

Behandlingen av de långtidsarbetslösa är alltså inte ett problem på marginalen. Det är en konsekvens av en sammanhållen politik, som dessutom berör många människor.

Just nu ser bygget ut att rämna. Lokaltidningar runt om i landet har kunnat berätta om besvikna arbetslösa som känner sig nedvärderade och utnyttjade. TV-kanaler och radionyheter har beskrivit företag som gjort affär av att ta emot arbetslösa och erbjuda sysselsättning. Personer har hotats och stängts av när de varit kritiska.

Senast i dag berättar LO-tidningen hur ett företag, Ravolution AB, som tidigare sysslat med privat arbetsförmedling femdubblat sin omsättning, tack vare fas 3.

Och som om inte det vore nog, den här veckan har faktiskt också Arbetsförmedlingen – Sveriges lydigaste myndighet – föreslagit försiktiga förändringar.

I måndags förklarade Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen, att reglerna som förbjuder långtidsarbetslösa att studera är alltför stränga. Och i går tyckte generaldirektören själv, Angeles Bermudez-Svankvist, att reglerna om vilka jobb som omfattas borde ändras.

Små saker, ja visst.

Men frågan är om inte Hillevi Engström borde bereda sig på mer. För när verkligheten bakom dagens arbetsmarknadspolitik väl går upp för allmänheten kommer kraven knappast att stanna vid små förändringar på marginalen.

Ingvar Persson