Mubarak måste lämna makten

Det finns en märklig disharmoni i rapporterna från det folkliga upprorets Egypten.

Å ena sidan demonstranternas obrutna målmedvetenhet och mod. I skuggan av stridsvagnar har de i en vecka trotsat tårgas och polisbrutalitet.

En barriär av rädsla har brutits igenom, och det finns ingen väg tillbaka.

Just nu samlade den stämningen en enorm folkmassa, kanske en miljon människor, till Tahrirtoget i en väldig folklig manifestation av beslutsamhet.

Presidenten, eller diktatorn, måste bort. Och det nu.

Å den andra sidan kan vi se ledarna för Västeuropas demokratier och USA som försiktigt lotsar sig runt protesterna i Kairo som ett ovälkommet problem. ”Vi får vänta och se”, sa Carl Bildt till Svenska Dagbladet när EU:s utrikesministrar samlades i går.

Den italienska utrikesministern Franco Frattini formulerade ofrivilligt de europeiska ministrarnas problem. Han konstaterade torrt att ”stabilitet” i Egypten är fundamental för Medelhavsregionen och Europa.

”Vi måste absolut undvika att Suezkanalen stängs”, sa den italienska utrikesministern.

Så kan också folkets längtan efter frihet och mänskliga rättigheter betraktas, som ett hot mot oljepriserna.

Från Jerusalem beordras Israels diplomater att söka stöd för Mubarak i världens huvudstäder. En lojal allierad, senast i blockaden av Gazas befolkning.

Naturligtvis krävs det en ”ordnad övergång”  – för att använda Cathrine Ashtons ord – till folkstyre. Men den kan inte börja förrän Mubarak har lämnat scenen.

Ingvar Persson