Peter Norman borde skämmas

Peter Norman, finansmarknadsminister och nära kompis med Anders Borg, är en välmeriterad ekonom. De flesta kanske trodde att det var därför han fått jobbet som minister på Finansdepartementet. Efter hans insats i Agenda igår verkar det som om det är en annan talang som premieras – att klä politiska beslut i en fasad av falsk rationalitet.

Upplägget var att Norman skulle försvara statens utförsäljning av statens innehav i Nordea. Han mötte inte direkt något glödande motstånd i panelen, utan fick tampas med Peter Malmqvist, analyschef på Nordnet, som dock argumenterade väl för att utförsäljningen skötts illa.

I stället för att försvara utförsäljningen med ideologiska argument – att regeringen tycker att det är principiellt fel att staten ska äga bolag – valde Norman en ohederlig väg.

”Vi har en statsskuld på ungefär 1100 miljarder. Och så har vi bolag som är värda 600 miljarder. Vi har lånat pengar för att köpa statliga bolag. Det här kommer du inte att föreslå en privatperson – låna pengar, och köp Nordeaaktier.”

Denna argumentation är djupt ohederlig.

För det första har statens avkastning på Nordeaaktierna varit mycket högre än räntan på statsskulden, vilket Malmqvist också framhöll. Det innebär att innehavet har gjort att Sverige kunnat betala av mer på statsskulden än om man inte hade ägt aktierna.

För det andra har Sverige redan i dag en så låg statsskuld att den inte på något sätt hotar tillväxten. Sveriges statsskuld ligger på ca 30 procent. I en färsk studie visar ekonomerna Reinhart och Rogoff exempelvis att det är vid nivåer runt 90 procent av BNP som statsskulden kan vara problematisk för tillväxten.

Det finns inga rationella ekonomiska argument för att det vore bra att sälja ut Nordea för att betala av på statsskulden. Inga. Därmed kan man ha principiella invändningar mot att äga statliga företag oavsett om det ger bra avkastning, förbättrar konkurrensen på en marknad eller upprätthåller viktig infrastruktur. Dessa borde Norman framföra, och vara beredd att möta kritiken.

Finanskrisen har på många håll i världen förnyat och fördjupat diskussionen bland ekonomer om marknad och stat. I Sverige har den i stället lett till en illa underbyggd besatthet av att betala av på statsskulden till varje pris, på bekostnad av nödvändiga investeringar i bland annat utbildning och infrastruktur, även sådant som på ganska kort sikt skulle ge bättre avkastning än att amortera på en redan rekordlåg statsskuld. Vad det handlar om är naturligtvis ideologi – det är ett självändamål att statens roll ska bli mindre.

Det minsta Borg och Norman kan göra är att sluta gömma sig bakom jargong och meritförteckningar. Och stå upp för sin politik.

Karin Pettersson