Regering med armarna i kors

På ett plan finns det ingen anledning att bli förvånad över SCA-chefen Jan Johansson utbrott mot Riksbanken i dagens Svenska Dagbladet. Exportindustrins vinster pressas just nu av den stigande kronkursen, och nya räntehöjningar är antagligen lika välkomna som tandvärk.

Å andra sidan var det ingen av våra stordirektörer som protesterade när den fallande kronan gav samma storföretag en smula andningsutrymme under den värsta krisen.

Intresset ljuger som bekant inte.

Ändå tror jag att Johanssons samtal med Svenska Dagbladet avslöjar något viktigt om hur vår syn på Sverige förändrats. Riksbanksdirektionen backar upp räntehöjningen med en prognos om försiktigt stigande inflation. Det måste man göra. Att bekämpa inflationen är nämligen det uppdrag banken har.

Bakom det motivet skymtar dock ett annat, och kanske viktigare. Rädslan för en bostadsbubbla i våra storstäder. På något sätt måste prisutvecklingen bromsas, och eftersom regeringen sitter med armarna i kors blir det bankdirektörerna som får försöka sätta stopp.

Det är detta som upprör Jan Johansson. Sverige har i dag en räntepolitik som snarare anpassas till bostadsspekulationens storstäder än till de exporterande industribygderna. Den del av ekonomin där människor byter pengar med varandra får styra den där värden för exportmarknaden skapas.

Det känns mycket länge sedan en svensk finansminister kunde säga att det som är bra för Volvo också är bra för Sverige, eller när en ledande industriman slog fast att människor inte kan leva på att tvätta varandras skjortor.

I dag leds landet av en statsminister som betraktar industrin som något slags kvarleva som bör misstänkas för bidragsberoende. Vid sin sida har han en finansminister som tycks se framtidens arbetsmarknad i just en lågavlönad tjänstesektor som till exempel tvättar skjortor.

Industrins villkor står kort sagt inte högt på den politiska dagordningen. Och kanske är det mot detta SCA-chefen borde rikta sin vrede.

Ingvar Persson