Svårt med perspektivet

Jag noterar att kollegan på konservativa Svenska Dagbladet, Sanna Rayman, har varit på besök i LO-borgen för att tala om opinionsbildning. Och faktum är att hon har några riktigt intressanta reflektioner.

I dagens tidning förvånar sig nämligen Rayman över att samtalet inte handlade om hur facken skulle informera. Snarare blev det en diskussion om den nyss avslutade valrörelsen, med sitt mindre lyckade resultat för socialdemokraterna.

”Att LO inte förmår skilja sig själv från Socialdemokratin är ett perspektiv som aldrig problematiseras”, skriver Rayman.

Jag vill inte ifrågasätta en kollegas motiv, men det är klart att någon skulle kunna fråga sig när Svenska Dagbladet ifrågasatt Svenskt Näringslivs aktivistiska ambitioner i politiken. Det är ju inte alltid som det går att spåra den praktiska nyttan för landets företag i de politiska utspelen från Storgatan.

Men det hör inte riktigt hit. Det är mer spännande att det Rayman reagerar på ju faktiskt är en spegel av ett klassisk borgerlig schablonbild av facket. Carl B Hamilton är knappast ensam om att enbart betrakta LO som en avdelning inom socialdemokratin.

Och faktum är ju att det, i alla fall i vissa delar av LO-fackens ledning, finns en motsvarande bild. Och att den bilden dessutom förekommer i det socialdemokratiska partiet. Hur ska man annars förklara att ledande socialdemokrater på fullt allvar ansåg att LO borde byta ordförande, för att underlätta partiets propagandaarbete?

Jag tror inte att det skulle vara bra att bryta upp det som kallas facklig politisk samverkan. Priset skulle bli högt, inte minst för demokratin. Samarbetet mellan LO och socialdemokratin har trots allt gjort att det i den svenska politiken finns ovanligt många människor med alldeles vardagliga erfarenheter, och det är bra.

Men det betyder ju inte att det fackliga intresset nödvändigtvis måste innebära partipolitisk lojalitet. Snarare lojalitet med medlemmarnas vardag och verklighet.

Dessutom finns det nog en annan utmaning för de fackliga organisationerna, att bygga sin egen organisation för framtiden. Och där räcker det nog varken med pigga affischkampanjer eller ens påkostade tankesmedjor. Där är det nog bara klassiskt organisationsjobb och långsiktigt bildningsarbete som bär.

Fungerar det lär det fackliga inflytandet i politiken bestå, också i framtiden.

Ingvar Persson