Talet om demokrati väger lätt

Det har gått en vecka sedan de egyptiska myndigheterna i ett försök att stoppa protesterna stängde ner internet i landet.

”Oacceptabelt”, röt den svenska IT-ministern Anna-Karin Hatt.

Carl Bildt meddelade för sin del att fri informationstillgång i det långa loppet är ett bättre sätt att skapa stabilitet än restriktioner och förbud. Utrikesministern meddelade sig naturligtvis via sin blogg.

Just nu känns det mycket oskuldsfullt. En bild av en tid när resebyråerna ännu räknade med att kunna flyga ner soltörstande svenskar till stränderna vid Röda Havet. Där pågick ju ingen revolution.

En bild av en tid när en svensk minister verkligen kunde tro att den egyptiska våldsapparaten skulle låta sig begränsas av stora tankar om det fria ordet eller rätten till information. Kanske som när en annan svensk regering valde att lita på den egyptiska diktaturens försäkringar om en rättssäker behandling av två utvisade fångar. Men det är en annan historia.

I dag kan ingen föreställa sig att den egyptiska regimen har några skrupler när det gäller att slå ner på det fria ordet. Journalister angrips systematiskt, och alla utgår ifrån att det är statens säkerhetstjänst som ligger bakom.

I onsdags greps Aftonbladets Karin Östman och Krister Hansson och fördes bort av militären. I går överfölls SVT:s Bert Sundström och han är nu allvarligt skadad. Det är skakande och skrämmande, och ändå finns det all anledning att frukta att attackerna på journalister är en varning för vad som kommer att hända härnäst.

Det är fruktansvärt farligt att rapportera från en desperat diktatur, och det är minst lika farligt att leva under en sådan regim. Angreppen på journalisterna visar att regimen inte vill ha ögon på plats. Alla spärrar är på väg att släppa.

Våldet på Tahiritorget kan mycket väl visa sig vara starten på något än värre. Får Mubaraks säkerhetstjänst åter grepp om läget lär det inte dröja länge förrän det egyptiska folkets frihetslängtan dränkts i blod och tortyrcellerna fylls av dagens demonstranter.

Från Vita Huset lär det nu till sist komma krav på att diktatorn, Mubarak, faktiskt ska avgå och lämna över makten till en övergångsregering. I Washington tycker man att vicepresidenten och den tidigare spionchefen Omar Suleiman skulle vara en lämplig att leda verksamheten.

Att det sannolikt är Suleimans säkerhetstjänst som ligger bakom våldet mot demonstranter och journalister spelar tydligen ingen roll. När det kommer till kritan väger talet om demokrati och det egyptiska folkets rätt att själv bestämma lätt.

Det är inte konstigt om regimens män tror sig om att komma undan, både med attackerna mot journalister och våldet mot demokratidemonstranterna.

Ingvar Persson