Tankar på pressläktaren

Det händer något konstigt när vargen kommer på tal, inte minst i politiken. Det går plötsligt att säga så märkliga saker. Så tänker jag där jag sitter på pressläktaren och följer riksdagens extrainsatta debatt om rovdjurspolitiken.

På miljöminister Andreas Carlgren låter det som om regeringens politik i vargfrågan är en odelad framgång. Det är han nog tämligen ensam om att tycka.

– Jag tycker det är viktigt att vi i riksdagen inte bidrar till att höja tonläget, säger Carlgren innan han hetsar upp sig.

Irene Oskarsson tar avstamp i saga och sägen. Rödluvan och sådant. Bengt-Anders Johansson från Moderaterna säger att rovdjuren valt att ”bosätta sig” i Mellansverige. Som om det handlade om det vackra vädret i Bergslagen, inte om att vargar i renbeteslandet har skjutits så snart de markerar revir.

Å andra sidan tycker Johansson att rovdjuren ska känna sig trygga. Att en riksdagsmajoritet vill ha vargar ska ge något slags garanti. Det vet kanske inte vargarna.

Vänsterpartiets Jens Holm beskriver de alldeles för många vargjägarna som ”kreti och pleti”. Holm tycker att vargarna är skjutna på ett sätt som inte är acceptabelt. Hur blir man skjuten på ett acceptabelt sätt?

Det gäller också misstanken att jägarkåren avsiktligt skulle ha inriktat jakten på vuxna vargar, helst alfadjur eller märkta vargar. Miljöpartiets Åsa Romson och Sverigedemokraten Richard Jomshof är inne på den saken.

Jag försöker tänka mig in hur det skulle ha gått till. Först veckor av spårande för att följa vargarnas rörelser genom den kallaste december på mannaminnen. Sedan ändlösa möten mellan jaktlagen. Övningsskytte, pappersjobb och vapenvård.

Så skriver vi då den 15 januari, och det finns färska spårstämplar av varg. De går in i ett skogsparti, men inte ut. Jaktlaget samlas, skyttarna sätts ut på pass, väl medvetna om att de nu under några timmar kommer att ha hela landets ögon på sig.

Det kommer att bli kallt. Att sitta blixtstilla i timmar en januarimorgon är ingen lek.

Samtidigt vet alla att det vilket ögonblick som helst kan komma ett SMS från länsstyrelsen som avbryter all jakt. Kvoten kan ta slut på ett ögonblick.

Spårpatrullen går in i såten på skidor, i ett försök att trycks fram det skygga djuret. Tystnaden ligger över vinterskogen. Så hör en av passkyttarna något, kanske antydan till en flämtning i skogen.

Han höjer sitt vapen, mycket långsamt för att inte skrämma djuret. En skugga glider fram ur snåren, och plötsligt finns vargen där, mitt i kikarsiktets hårkors. Vapnet osäkras, ett rent skottläge, höjdpunkten på månader av förberedelser.

Så sänker jägaren vapnet och säkrar i samma rörelse. Kanske undslipper han sig en suck, och ett litet moln av fuktig andedräkt i den smälkalla morgonen. Vargen rycker till och kastar. På ett ögonblick är den borta.

Och allt för att vår jägare genom kikarsiktet kunnat konstatera att det är en ung varg, inte är alfadjuret, han sett.

Tror jag på den historien? Nej knappast.

Jag tror det finns jägare som avstått skott för att de känt osäkerhet, för att de tvekat inför att döda ett sällsynt djur eller inför den uppmärksamhet vargjakten drar med sig. Men jag tror inte att det finns en jägare som avvaktar nästa skottillfälle i förhoppningen om att då ha en större varg i siktet.

Det lär nämligen dröja.

Kanske kan jag tänka mig andra förklaringar till att en relativt stor andel av de skjutna djuren i år är vuxna vargar. Men det blir inte mer än spekulationer, så jag lämnar dem på riksdagens pressläktare.

Däremot vet jag att tiden för licensjakten planerats så att de unga vargarna ska klara sig också om föräldradjuren skulle försvinna.

Tror riksdagsledamöterna på historien om jägaren som avsiktligt jagar föräldradjuren? Kanske, för om det är en sak som utmärker debatten om vargarna är det just misstron mot motpartens motiv.

Egentligen borde det inte vara så svårt. Alla sansade parter säger sig trots allt vilja ha en svensk vargstam.

Det finns en intressekonflikt, det är klart. Och det finns delar i den politik regeringen och Andreas Carlgren för som verkligen tål att diskuteras.

Det så kallade etappmålet på 200 vargar var redan det för lågt satt, och taket på 210 djur är svårbegripligt. Men också de ivrigaste rovdjursförespråkarna inser nog att det måste bli frågan om en strängt reglerad stam. I alla fall så länge renbeteslandet ska hållas vargfritt. Också det kan diskuteras, även om Helén Pettersson från Socialdemokraterna slog fast att i alla fall hon aldrig tänker acceptera vargrevir i renens betesmarker.

Kanske skulle en mer generös tilldelning av skyddsjakt vara att föredra framför licensjakten. Naturskyddsföreningen tror det. Själv är jag tveksam. Förmodligen skulle det begränsa vargens utbredning och fördjupa konflikterna i de mellansvenska finnmarkerna.

Och självklart kan utplanteringen av vargar med andra gener inte skyndas fram. Det handlar om levande varelser, och kraftfulla rovdjur. Metoderna måste prövas och människorna få tid på sig att acceptera att det ska sättas ut varg i deras trakter.

Dessutom fattas en part ständigt när vargen diskuteras, skogsbolagen. Frågan är vad som skulle hända om skogsbolagen tvingades acceptera en tätare älgstam, och större älgskador, i de skogar som ska hålla vargen?

Jägarnas motstånd skulle nog i alla fall minska, och vargarna skulle knappast ha något att invända.

Men det är inte detta det handlar om i riksdagen. Det är en enkel debatt, för eller emot licensjakten på varg. Och absolut ingen är nöjd med situationen, eller med miljöminister Carlgren.

Allt är kanske inte miljöministerns fel. Motsättningarna i regeringskansliet är av gamalt datum, och Carlgrens företrädare har helst valt att titta bort.

Men Carlgren har ändå varit minister i drygt fyra år. Det är hans politik som nu prövas, och utanför riksdagen underkänns den av nästan alla, oavsett vad de tycker om rovdjur.

Vargfrågan har hanterats med samma brist på politiskt handlag som tvingade Cristina Husmark Pehrsson och Åsa Torstensson att lämna regeringen. Andreas Carlgren sitter däremot kvar.

Möjligen beror det på att vargarna inte har rösträtt.

Ingvar Persson