Debatten urspårad – innan den ens börjat

Nu har de borgerliga fått styra i drygt fyra år. Arbetet har mest präglats av utförsäljningar och skattesänkingar. Av att döma på höstens propositionsförteckning hade man inte räknat med att få behålla Rosenbad.

I det borgerliga lägret har man insett problemet. Man saknar visioner. Man har förvisso identifierat ett antal samhällsproblem som ska åtgärdas med några olika riktade skattesänkningar. Men sedan är det stopp. Det finns ingen övergripande plan, ingen övergripande idé om vad man vill med samhället. Det har blivit tydligt att det är idélöst. Mest tydligt har det blivit för de som saknar idéerna.

Debatten har tagit fart om vad som bör göras. Nästa val kommer inte att kunna vinnas på PR och lobbyarbete allena, det krävs ordentlig idéutveckling (även om somliga borgelriga debattörer tycker att idélösheten är positiv).
En inte helt ovanlig punkt för borgerliga debattörer att ta avstamp i är frågeställningen om alliansen inte innehåller lite väl många partier. Inte att något ska utslutas, det rör sig om sammanslagningar och nedläggningar.

Ungdomsförbunden i det liberala lägret går sedan länge i sådana tankar. Att de nu fått ny energi kanske inte är helt oberoende av att man inte längre uppvisar tillräckligt många medlemmar för att få statliga pengar.

I en situation där ett parti total dominerar och två av partierna är beroende av stödröster från sina kamrater för att överhuvudtaget ha en chans att vara kvar är diskussionen kanske inte så märklig. Olika kombinationer av sammanslagningar och nedläggningar blir till slut idédebatten.

Problemet med en sådan debatt är att den spårar ur ganska snabbt. Dessutom har den en otrevlig biverkning att den förstärker idélösheten. När partikonstallationerna blir högerns diskussion är det snart kört. Dessvärre, för de inblandade ska sägas, leder den insikten bara till att man gräver ännu djupare.