På andra sidan

Det är fyra år sedan Harry Rantakyrö blev något av en rikskändis. Som stridbar ordförande i gruvtolvan stod han mitt i en djupt symbolisk strejk, riktad både mot företagets övervinster och facket flathet.

När andra anade revolutionsstämning från 1969 summerade Rantakyrö situationen. Ett tecken på frustaration, sa han om aktionen.

Rantakyrö har flyttat från Kiruna, hem till Tornedalen. Nu byter han dessutom sida. Den forne fackledaren ska arbeta med personalfrågor åt det kanadensiska gruvföretaget Northland Resources i som öppnar gruvbrytning i Pajala.

Bolaget beskriver det som en drömvärvning, och det kan det nog vara.

Den svenska gruvbranschen växer nämligen så det knakar. Från Pajala i norr till Bergslagen och Dannemora i söder öppnas gamla och nya gruvor, och expansionen bara fortsätter. Orsaken är höga malmpriser, och förklaringen finns att hämta i den ekonomiska expansionen i länder som Kina, Indien och Brasilien.

När miljarder människor får råd att handla behövs det metall, och malmen ligger där den alltid legat. I Bergslagen och i Norrland.

Svårigheten är inte att hitta brytvärda tillgångar. Kanske inte ens att få fram det kapital som krävs. Den trånga sektorn för svensk gruvnäring kan mycket väl visa sig bli arbetskraft.

För någon månad sedan fanns i hela landet ett 60-tal personer som sökte jobb i gruvbranschen. Samtidigt skulle bara planerna på nya gruvor i Ludvikafältet kunna skapa ett 1000-tal jobb på några års sikt, de flesta kvalificerade.

Det kommer att bli dragkamp om arbetskraften. Den som vill behålla sina anställda lär få anstränga sig för att skapa ett bra samarbetsklimat.

Det ligger – som Rantakyrö uttrycker det i Svenska Dagbladet – ekonomi i det.

Då skadar det inte att ha en gammal fackledare på sin sida.

Ingvar Persson