Utmaningen mot den svenska modellen

Fackförbundet Byggnads vårdar inte de kollektivavtal som träffas för utländska arbetare.Det skriver Gints Kaplers i dag på Aftonbladets debattsida.

Kaplers har själv arbetet som tolk åt Byggnads under fem år. Under den tiden har han fått bevis för hur utländska byggnadsarbetare luras på sina rättigheter, utan att facket reagerat.

”De var rädda för ett nytt Laval-fall”, skriver Kaplers.

Antagligen har han rätt. Sanningen är ju att facket redan innan Laval fick mycket stryk för sina försiktiga försök att reglera villkoren för utländska arbetare. Och det som hänt efteråt ska vi inte tala om.Samma tvehågsenhet har gått igen, i debatten om bärplockarna och på restauranger, för att ta två exempel. De fackliga organisationerna har försökt väcka opinion, men i praktiken ofta stått handfallna inför de avgrunder som öppnat sig på arbetsmarknaden.

Från politiskt håll har det inte funnits något stöd att hämta. Littorin och Billström har ogenerat slagit i från sig, samtidigt som de bit för bit gjort det fackliga arbetet allt svårare.

Grundtanken bakom den nordiska arbetsmarknadsmodellen är att parterna själva, utan politisk inblandning, skapar och upprätthåller villkoren på arbetsmarknaden. Det fungerar så länge nästan alla omfattas, och så länge avtalen i praktiken är norm för hela arbetsmarknaden.

Just det är på väg att rämna. De vita fläckarna, där facket i praktiken saknar inflytande och där arbetsgivarna är ointresserade av ordning och reda, tycks bli allt större. Och varje nytt avslöjande av ovärdiga villkor undergräver förtroendet för parternas möjligheter att upprätthålla anständigheten på arbetsmarknaden.

Det är möjligt att utvecklingen kan brytas, att det faktiskt går att återupprätta den nordiska modell som alla säger sig värna. Men då krävs inte bara ändå större satsningar från de fackliga organisationerna. Också arbetsgivarorganisationerna måste på allvar engagera sig för att väna avtalen.

Men framför allt behövs kanske ett politiskt engagemang för att parterna ska få förutsättningar att försvara modellen. Annars kommer politikerna snart sitta där med kraven på statliga löneregler, och en statlig lönepolis.

Och det är det ju ingen som säger sig vilja.

Ingvar Persson