Bilden av Sverige

På ytan handlar det om ett praktiskt betalningsmedel. Ett verktyg för att få vardagen att fungera och affärerna att rulla.

Ungefär på det sättet förklarar också Riksbanken den stora översyn av svenska mynt och sedlar som presenterades i dag. Pengarna ska bli lättare och mindre, för att rädda miljön. Och de ska finnas i fler valörer, för att slippa trassel i kassakön eller pressbyrån.

Det är förstås utmärkt, men det är bara en del av sanningen. För i själva verket finns det kanske inget annat som tydligare uttrycker en stats självuppfattning än de sedlar och mynt den ger ut. Gamla öststatssedlar fyllda av heroiska proletärer och industriromantik. Moderna Euro-sedlar, nästan blanka i sin ambition att uttrycka sval distans till medborgarna.

Och nu alltså de svenska sedlarna. Vi får vår Astrid Lindgren till sist. Något nobelpris blev det aldrig, men i alla fall en bild på den sedel vi kanske kommer att använda mest. Och Evert Taube, precis som i Melodikrysset eller en visafton en sommarkväll.

Och dessutom Greta Garbo, Ingemar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarsköld.

Vad säger det om hur Sverige vill uppfattas? Som ett land av kulturella giganter?

Ja kanske, men det finns nog en undermedveten tanke som är än viktigare för att förklara riksbanksfullmäktiges absolut enhälliga beslut. Sverige vill vara ett land som uppskattas av andra, som är nästan desperat i sin törst efter bekräftelse.

Alla de som valts ut att pryda våra sedlar – Evert Taube möjligen undantagen – har beundrats världen över. Personer som väckt respekt, och som därmed låtit sitt land låna en smula av den respekten.

Nu får de alltså bli ansikten på våra sedlar, som en bild av vad nationen Sverige vill vara.

Och på det hela taget är det kanske inte någon dålig bild.

Ingvar Persson