Det som inte får sägas

Jag noterar att granskningsnämnden för Radio och TV fällt ett inslag i Rapport från september förra året. Det handlade om lettiska kvinnor som resta till Sverige för att städa hemmen åt välbeställda barnfamiljer i Stockholms rikaste villaförorter, samtidigt som kvinnornas barn lämnades till släktingar i Lettland.

Granskningsnämnden tycker att Rapport kopplade samman barnens utsatta situation med Maud Olofssons Rut-avdrag.

Jag mins det där inslaget i Rapport, och det reportage i Uppdrag Granskning som det byggde på. Jag tro faktiskt att jag till och med skrev något om saken, och faktum är att Granskningsnämnden har alldeles rätt. Den som såg inslaget kunde knappast undgå att koppla samman det framväxande svenska tjänstesamhället med konsekvenserna för till exempel barn i andra länder.

Frågan är bara, vad är problemet?

Det finns ju ett samband. Om välavlönade svenska barnfamiljer tycker att de behöver skattesubventionerad hjälp i hemmet av lågavlönade kvinnor från andra länder så kommer det att få konsekvenser för dessa kvinnors barn.

Det längre reportaget i Uppdrag granskning friades, enligt nämnden för att det betonade sambanden med den ekonomiska krisen i Lettland. Det är också sant, och tydligen är den förklaringen lättare att svälja för granskningsnämndens ledamöter.

Kanske tycker nämndens ledamöter att det känns bättre om de slipper tänka på barnen när deras egen städhjälp kommer på besök.

Resultatet är i alla fall att vi nu fått papper på ett politiskt klimat där det inte ens är tillåtet att konstatera det uppenbara. Rut-samhället ser väldigt olika ut beroende på från vilken sida det betraktas.

Ingvar Persson