Skattemoral – bara för vissa

Skatteverket meddelade i fredags att årets alla deklarationer var utskickade. Sverige sitter där med blanketterna vid köksborden, kommer lämna in dem i tid och se till att betala det vi ska.

Journalisten Jan Gradvall som oftast skriver om populärkultur skrev nyligen en krönika i Dagens Industris helgbilaga om skatt. Han citerade Ian McMillan, en av Englands mest kända poeter: ”Jag älskar att betala skatt. Det är vad som skiljer oss från mollusker och kameler och apor”. Gradvall tyckte sig höra den typen av uttalanden allt oftare och resonerade kring det potentiella PR-värdet för företag med att faktiskt betala vad de ska.

Stefan Persson på H&M har de senaste 12 åren betalat 4,4 miljarder i skatt. Jämför med Ica vars reklambyrå flyttar pengarna till Luxemburg. Om folk visste om detta, skulle det då inte påverka hur de agerade som konsumenter?

I den nya boken Treasure Islands: Tax Havens and the Men who Stole the World skriver Nick Shaxson om hur en tredjedel av världens samlade rikedom är undangömd i skatteparadis. Storbritannien förlorar 19 miljarder pund varje år bara till paradisen utanför sin egen kust: det är dubbelt så mycket som landets hela biståndsbudget. Inom EU är det Zug i Schweiz som sväljer pengar och på Kajmanöarna finns en byggnad som på pappret innehåller 19 000 USA-baserade företag: ”Antingen är det världens största byggnad, eller världens största skattebedrägeri”, sa Barack Obama. 

”Är ni inte snällare, så flyttar jag till Schweiz!” har kapitalet skrikit. I efterhand vet vi hur det gjorde regleringarna av hedgefonder, kreditderivat och kollaterala skuldobligationer alldeles för tandlösa. Efter finanskrisen försöker världens ledare nu agera mot skatteparadisen.

Huruvida vi även rör oss mot en diskussion där skattemoral blir viktigare i allmänhet är svårare att säga. Anders Borg ser på skatt främst som ett instrument att förändra människors beteende – inte primärt att finansiera välfärd med. Jobbskatteavdraget ska få arbetslösa att bli anställda och friska. Att det inte har haft den effekten förklarar regeringen med att folk inte har förstått vidden av jobbskatteavdraget. Att bättre kommunicera detta definierade regeringens PR-strateg Per Schlingmann som en av sina huvuduppgifter.

Samtidigt uppgår skattefusket till 133 miljarder kronor per år. Det är lika mycket pengar som kostnaderna för sjukförsäkringen när de var som högst, år 2003, och då ansågs ”hota statsfinanserna”.

Kanske tar PR-mannen Schlingmann till sig Gradvalls resonemang om PR-värdet med skattemoral.

Vi kanske ska börja jaga skattesmitare i stället för sjuka och arbetslösa?