Skola som affärside

Friskolorna fördes in i det svenska undervisningssystemet som en frizon för pedagogisk utveckling, personligt engagemang och profilerad utbildning. Det var i alla fall så det oftast lät för tjugo år sedan när systemet skapades.

Föräldramedverkan, lärare med en mission och en liten skala.

Det är klart att det fanns invändningar, som att friskolorna överkompenserades och dessutom smet från ansvaret för elever med särskilda behov. Sedan dess har svensk skola gått kräftgång, i alla fall om vi ska döma av internationella jämförelser. Det har naturligtvis många orsaker. Nerskärningarna under 1990-talet, kommunernas oförmåga att styra sina skolor och läraryrkets vikande status är några.

Men frågan är om inte också friskolornas expansion är en del av förändringen. De blev nämligen inte någon begränsad frizon för pedagogisk utveckling. Friskolesektorn är i dag en etablerad, och lönsam, näringsverksamhet.

Aftonbladets skolgranskning berättar i dag om de riskkapitalister som just nu tar över allt mer av den svenska skolan. De är inte pedagoger, och deras engagemang i skolan handlar inte om undervisning, eller ens om barn. För kapitalister som Jonathan M. Nelson, Jacob Wallenberg och Johan Schøder handlar det om att tjäna pengar.

Och pengar tjänar de. Pengar som skulle ha gått till att förbättra undervisningen och höja resultaten.

Den som vill använda frågan om friskolornas vinster – eller utdelning – till en trollformel som i ett slag ska lösa den svenska skolans problem gör det alldeles för enkelt för sig. Men det vore ännu dummare att förneka att etableringsrätt, resursfördelning och segregation påverkar resultaten.

Eller att förneka att friskolorna, och de mäktiga ekonomiska krafter som nu styr allt mer av verksamheten, är en del av problemet.

Ingvar Persson