Tystnaden om Guantanamo är talande

Visst, det har varit några spridda reaktioner på de läckta Guantanamodokumenten. Och visst, företrädare för den amerikanska försvarsmakten har muttrat lite. Men mest talande har varit den totala avsaknaden av förvåning.

Farhågorna om tortyr, skrotad rättssäkerhet och politiska fångar har besannats. Flera hundra människor har hållits fängslade på obestämd tid, utan bevis, rättslig prövning eller ens anklagelse.

Men ingen är förvånad.

Det har inte blivit några unisona protester från de demokratiska länderna. Det har inte blivit några kommentarer alls. Istället pågår någon slags lågintensiv diskussion om att vissa grundläggande fri- och rättigheter ibland måste stryka på foten för att försvara rikets säkerhet.

1943, då Storbritannien hade ett högst reellt hot mot sin säkerhet, uttalade preimärministern Winston Churchill orden

”Den verkställande maktens befogenhet att kasta en man i fängelse utan att formulera någon för rätten känd anklagelse […] är högst motbjudande och grunden för varje totalitärt styrelseskick”

Men det fortgår.

Bland de som engagerar sig i frågan har upprördheten avtagit över tid sedan Guantanamofängelset öppnades, och knappast återkommit bara för att man fått det man redan visste bekräftat. Och de senaste dagarnas mediala uppmärksamhet har tydligare än något visat att politiska fångar numera är en del av det västerländska rättssystemet.

En ganska oroväckande tanke.