Avtalsrörelsen har inte ens börjat

Det är inte det lättaste att hänga med i turerna, och ändå har avtalsrörelsen inte ens börjat.

Från IF Metalls kontor på Olof Palmes gata talas det om ”payback-time” och rejäl kompensation för den senaste avtalsrörelsens återhållsamhet. Från tjänstemannafacket Unionens kontor två hus bort kommer i stället signaler om samförstånd och försiktighet.

Förbundet har tillsammans med arbetsgivarna arbetat fram en rapport om löneutrymmet, och i samförståndets namn är det naturligtvis begränsat. Unionens företrädare påpekar naturligtvis att produktiviteten gör att lönerna kan öka, men försiktigt.

På samma sätt är det med det nytecknade industriavtalet. Det blir ytterligare några regler som ska förhindra strejker och konflikter, av allt att döma efter krav från arbetsgivarna. Just det lyckades å andra sidan det gamla avtalet som samma arbetsgivare rev upp utmärkt med i 13 år.

Att den senaste avtalsrörelsen blev en smula rörig handlade nog mest om arbetsgivarnas försök att spela ut de fackliga organisationerna mot varandra. Någon obetvinglig stridsvilja bland de fackliga ledarna för de industrianställda har jag svårt att upptäcka. Och när det gäller den springande punkten, normeringen för den övriga arbetsmarknaden, är det nästan än svårare att följa hur förhandlarna tänker.

Både fackliga förhandlare och arbetsgivare vill att exportindustrins löner ska styra lönebildningen på hela arbetsmarknaden. Det är en klok utgångspunkt, inte bara nationalekonomiskt. Om vi vill ha ett samhälle som håller ihop är det rimligt att också löneutvecklingen hänger samman, och i längden är det säkert viktigast för de allt fler anställda i tjänstesektorn.

Men lika engagerade som direktörerna tycks vara när det gäller normering, lika avvisande är de när det kommer till facklig samordning. Den mer diskreta samordning som förekommer på arbetsgivarsidan tycks däremot tas för given.

Det märkliga är bara att normering och samordning ju faktiskt är två sätt att se på samma sak. Om industrins löneuppgörelser ska få genomslag i andra branscher förutsätter det någon typ av överenskommelse. Och den förutsätter att också andra får ett ord med i laget.

I fackföreningsrörelsen sker den samordningen inom LO. Utan den skulle det vara fritt fram för förbund utanför industrin att formulera sina krav precis som man vill. Det skulle knappast kyla av kommande avtalsrörelser.

Samordningen i LO är bra för löntagarna, men den är minst lika bra för företagen.

Det tycks Teknikarbetsgivarna till sist ha accepterat, men bara nätt och jämt.

Ingvar Persson