Håkan Juholt – eller högern fantiserar
Ja, så var det dags igen. Högern avstår från att kritisera Håkan Juholts politiska ställningstaganden, för att istället kasta sig in i ett frosseri av egenproducerade fabler någonstans på skalan mellan småaktigt trams och fullfjädrade pinsamheter.
Dagens Nyheter är dagen till ära undantaget som faktiskt, likt Aftonbladets ledarsida, kritiserar den socialdemokratika hållningen i Libyenfrågan. Dock kompletteras spåret om att Juholt är svag och velig (huvudledaren) på samma sida med att han är hård och bufflig (sticket).
Svenska Dagbladet företrätt av Per Gudmundson å andra sidan kör på en lite mer kreativ linje i diskussionerna om Thomas Bodströms bok:
”Det finns i och för sig framgångsrika politiska ledare som har för vana att förolämpa både vänner och fiender. Det händer att väljare älskar det. Silvio Berlusconi är ett exempel. Svensk samtalston är förvisso oändligt mycket mildare, men symptomatiskt nog är även han en produkt av partiväsendets förfall.”
Gudmundson bakar också in lite kritik mot att Juholt, enligt Bodström, ska ha kuppat bort Mona Sahlin. Med tanke på vad han tidigare har skrivit om Sahlin borde den gode ledarskribenten vara nöjd. Men icke.
Det är inte första gången högern unnar sig att fantisera en smula om Juholt för att bringa ordning i den mystiske mannen från Oskarshamn. Härom veckan kritiserade den moderata riksdagsledamoten Göran Pettersson Juholts kulturpolitik med orden:
”Det verkar som om Håkan Juholt präglas av den kommunistiska synen på samhället, kulturen och individen. Jag är glad över att jag inte har den människosynen.”
Och innan dess var det riksdagsledamöterna Cecilia Magnusson och Lars-Arne Staxäng som fantiserade i en debattartikel i GT apropå att Juholt krävt att kvinnor i offentlig sektor ska ha högre lön:
”talet var ju också ett tillbakablickande till en tid då kvinnor inte hade särskilt framträdande positioner vare sig inom socialdemokraterna eller på andra ställen. Är det detta samhälle, då kvinnorna levde på skuggsidan, som S vill tillbaka till?”
Och innan det var folkhälsominister Maria Larsson ute och kritiserade att Juholt hade haft mage att skämta om att Vin&Sprit hade sålts till finska staten:
”det var en del i Juholts anförande som jag verkligen reagerade på. Denna passus finns inte att läsa i hans manuskript då Juholt avvek från det och talade fritt om försäljningen av Vin&Sprit. […] Juholt avslutade sin avvikning från manuset med ett skämt som kongressen besvarade med ett rungande skratt. Men jag tror att vi är många som hade svårt för att dra på munnen och jag vet att hos 385000 barn lär detta skratt fastna i halsen. Hos denna stora grupp är nämligen inte det klirrande ljudet från färgglada påsar ett bud om en festlig afton.”
Och sedan har vi ju kommunpolitikern Birgitta Holm (M) i Stockholm som kallade Juholt för mansgris på grund av hans syn på vinstuttag i äldreomsorgen. Eller vad som nu låg bakom. Hon verkade bestämd i alla fall.
Först ut var ändå Timbro-profilen och den borgerliga debattören Fredrik Segerfeldt som redan innan Juholt tillträtt som partiledare konstaterade något som var så spektakulärt att nästan ingen tycktes tro på det:
”[Håkan Juholt kommer] att välja det andra alternativet. Stäng gränsen. Han kommer aldrig att säga det öppet, men med en toppolitikers skicklighet kommer Juholt att ta tillbaka SD-väljare, få bort barnfattigdomen och föra Sverige tillbaka till fornstora dagar genom att minska invandringen. Synd bara att han inte kommer att våga föra ett öppet och ärligt resonemang om det.”
Juholt är alltså en back-stabbande kommunist, rasist, sexist, bufflig, velig och en svensk Berlusconi som inte drar sig för att driva med barn vars föräldrar har alkoholproblem.
Eller så diskuterar vi politiken.