Miljöpartiet i fortsatt opposition

Miljöpartiets kongress gjorde som valberedningen föreslog och valde Åsa Romson och Gustav Fridolin till nya språkrör för partiet.

Ett uppbrott från epoken Wetterstrand och Eriksson. Det är själva tanken bakom systemet med begränsade mandatperioder som Miljöpartiet tillämpar. Traditionen ska inte kunna användas som en resurs för att behålla makten.

I den liberala pressen beskrivs det framför allt som en möjlighet till uppbrott från samarbetet med socialdemokrater och vänsterpartister. Det är nog en lite förhastad slutsats.

Miljöpartikongressen valde Romson före den främsta utmanaren, den ekonomiskpolitiska talespersonen Mikaela Valtersson. Det var ett val av en miljöpolitiker framför en allmänpolitiker, men också ett val av ett nytt ansikte framför ett av dem som stått Eriksson och Wetterstrand nära.

Men framför allt har Valtersson stått för några av de mer kontroversiella uppgörelserna mellan de gröna och dagens regeringspartier. Uppenbarligen låg det henne i fatet.

Det var Valtersson som skapade partiets lite naiva linje i den känsliga frågan om arbetskraftsinvandring. Resultatet håller långsamt på att utvecklas till en mänsklig och ekonomisk katastrof med människohandel, utblottade människor och utbrett fusk.

Det är dessutom Valtersson som representerat Miljöpartiets villkorslösa stöd till friskolorna, också när systemet bidrar till spekulation från internationella riskkapitalbolag och till att skolresultaten faller.

Självfallet innebär valet av nya språkrör att Miljöpartiet vänder blad. Den senaste valrörelsens försök till rödgrönt alliansbygge är historia. Men framför allt bekräftar det att det gröna partiet befinner sig i opposition mot dagens hårdföra högerpolitik.

Och det är precis det besked de gröna väljarna ville få.

Ingvar Persson