Vårt statsskicks patetiska bräcklighet

Här har vi en kung. Han är Sveriges statsschef. Han ska sälja Sverige till utlandet, sitta ordförande i utrikesnämnden, hålla känslomässiga tal som enar nationen i stunder av kris, vara vårt ansikte utåt, ta emot 122 miljoner kronor årligen av skattebetalarnas pengar.

Där står han i tv. Han svarar på frågor om: stippor, porrklubbar, kontakter med den kriminella världen. En av hans närmaste kompisar har tagit kontakt med skurkar för att köpa bilder som han tror kan skada kungen.

Kungen förnekar allt.

Det hela är ovärdigt, på så många plan.

Visst var det bra att kungen äntligen svarade på frågor. Det var det minsta man kunde begära. Nu står ord mot ord, och vi får se vart det tar vägen.

Men frågan kvarstår. Vi, alla medborgare i detta land. Vill vi verkligen ha det så här?

Diskussionerna om monarkins vara eller inte vara blir lätt ett slags skådespel, där samma fraser upprepas om och om igen. Samtidigt vet alla att monarkin kommer bli kvar eftersom folk gillar kungafamiljen och eftersom inget parti vill spendera politiskt kapital på att driva frågan. Och varför skulle någon vilja gära det, när det finns viktigare frågor, som barnfattigdom, sjukförsäkringshaveri och krig i Libyen.

Samtidigt. De senaste turerna kring kungen, hans risiga kompisgäng och deras sunkiga leverne och kvinnosyn blottar vårt statsskick i all sin patetiska bräcklighet.

Det handlar inte om pengarna. Det handlar inte om huruvida kungen är ”lönsam” i sin marknadsföringsgärning (det tror jag inte att han är).

Det handlar om att det inte är rimligt att den person som i olika sammanhang ska företräda mig, oss, Sverige, helt slumpmässigt kan få vara en fullständig klåpare.

Vi borde inte acceptera det.

Det finns bättre system.

 

Karin Pettersson