Konflikten som vägrar ta slut
Det har gått fem och ett halvt år sedan fackförbundet Byggnads satte ombyggnaden av Söderfjärdsskolan i Vaxholm i blockad. Få anade då at vi såg början på en konflikt som fortfarande är en vattendelare i debatten om den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Men just så blev det. Och efter politiska kampanjer, domstolsprocesser och internationella debatter är Laval-målet – som konflikten heter på EU-språk – åter aktuell. Den här gången är det riksdagen som givit regeringen uppdraget att utreda den svenska lagstiftning som blev resultatet av konflikten.
Det finns åtminstone två skäl till varför Vaxholmskonflikten fortsatt att spela roll i den svenska debatten.
Den ena är uppenbar. Konflikten och den efterföljande rättsprocessen har synat de löften som gavs inför folkomröstningen om EU, och resultatet har skapat problem. Det gäller inte minst de företrädare för arbetarrörelsen som försäkrade att varken kollektivavtalssystemet eller strejkrätten hotades.
Det har inte varit så enkelt för Wanja Lundby-Wedin eller Hans Karlsson att hantera besvikelsen.
Det andra skälet till varför Vaxholmskonflikten fortsatt att spela en roll är kanske mindre uppenbar, men lika viktig. Konflikten har nämligen prövat en av de nya moderaternas grundstenar, respekten för kollektivavtal och facket.
För redan från början slog nämligen många borgerliga reflexer till när facket tog till konflikt för att få ett kollektivavtal för de utstationerade arbetarna. Reflexer som sedan har präglat handläggningen av hela ärendet.
Dåvarande arbetsmarknadsminister Littorin tvekade innan han valde att försvara den svenska ordningen i Luxemburg. Och han valde att föreslå en lag som ger facken större begränsningar än nödvändigt när domstolens beslut väl kom.
Det är den lagen som nu utmanas, och det är inte konstigt att Littorins efterträdare Hillevi Engström lite besvärat konstaterar att det ”kan finnas ett värde” i att se över lagstiftningen.
Helst skulle hon säkert vilja glömma allt vad skolbyggen i Vaxholm heter.
Ingvar Persson