Sista kapitlet?

Det kommer knappast som någon överraskning. Produktionen har stått stilla i månader. Leverantörerna har inte fått betalt. Kronofogden anser att företaget ligger efter med skatten och Victor Muller har åkt som ett torrt skin över världen i ett enda syfte, att skaffa pengar.

Att Saab nu inte kan betala lönerna till sina anställda därför att kassan är tom är på ett sätt bara en bekräftelse på det alla anat. Äventyret ser ut att gå mot sitt slut.

Kanske var det dömt att misslyckas redan när Muller tog över. Det de anställda i Trollhättan försökt göra ska egentligen inte fungera.

Att lyfta ett företag i bilbranschen – där förtroende betyder allt – från rekonstruktion och driftsstopp brukar beskrivas som en omöjlighet. När den amerikanska bilindustrin vacklade – samtidigt med den svenska – gjorde staten därför allt just för att undvika rekonstruktion.

I Sverige lät det som bekant lite annorlunda.

Ett omöjligt projekt? Ja kanske. Men det finns ingen, absolut ingen, anledning för de anställda att känna något annat än stolthet över att ha försökt. För i grunden är Saab en del av det som bygger Sverige rikt.

Utan de anställdas lojalitet – med sina arbetskamrater, med sitt företag och med sina kunder – hade Saab för länge sedan fallit samman.

Det kanske kan beskrivas som en historia om att bekämpa väderkvarnar, men det är lika fullt en hjältehistoria.

Utan det sega motståndet från regeringskvarteren i Stockholm är det inte omöjligt att situationen varit en annan.

Är detta det sista kapitlet i historien om Saab? Mänskligt att döma borde det vara så, men vi har lärt oss att inte underskatta Victor Mullers fingerfärdighet.

Och vi borde ha lärt oss att inte underskatta andan bland de anställda på Saab.

Ingvar Persson