Något har hänt med MP:s underhållning

Alla partier bjuder av gammal sed på underhållning innan partiledartalet. Varje dag den här veckan kommer vi bjuda på gravallvarliga politiska analyser av inledningsunderhållningen. Det blir vår sed.

Miljöpartiets underhållning visar tydligt vilken resa partiet har gjort.

För snart trettio år sedan, när Miljöpartiet var nytt, såg det ut såhär i Almedalen. En man i medeltidskläder underhöll publiken med vevpositiv i ena handen och marionettdockor i den andra. Det gick väl ihop med partiets image då – man försökte vara så aparta det bara gick. Maskrosvin, cykeldrivet kraftverk hemma och stampat jordgolv hörde till självbilden.

Av exakt samma skäl har man nu plockat in rockbandet Nevermind. Tiden då Miljöpartiet försökte särskilja sig från gemene man och knyta de folkliga avarterna till sig är förbi. Ska politiken kunna tilltala de bredare folklagren måste imagen göra det också.

Miljöpartiet är ännu inte riktigt helt van i den rollen. När konfrenciären frågar om publiken vill höra lite rockmusik är det uttryck för en kombination av geniun undran och medlemsdemokrati som gått överstyr.

I övrigt bestod inledningsunderhållningen av att GU-språkrören höll varsitt anförande. Björn Lindgren fick excellera med sina språkkunskaper från tolkskolan och därmed markera mot Sverigedemokraterna, och Rebecka Carlsson tog sig an miljön och internationella frågorna. Båda två är goda talare och bör för all del tala på egen hand. Att ha sammanlagt fyra talare där andra partier nöjer sig med en blir lite väl mastigt.

Men det är ju kul att se att den gamla parollen ”alla ska med” omsatts i praktisk handling.