Tack och farväl

I Miljöpartiet blev helgen en stor avskedsföreställning.

Dagens Nyheters ledarsida tolkar – inte utan förtjusning – avhoppen som ett slag för de nya gröna språkrören.

Det är verkligen inte säkert. Politiker som har avgått eller förlorat ledarstrider är sällan det bästa stöd nya ledare kan få.

Det avsuttna språkröret Maria Wetterstrand meddelade via Eskilstuna-Kuriren och Twitter att hon lämnar riksdagen.

Den ratade språkrörskandidaten Mikaela Valtersson valde att annonsera sin avgång via Dagens Nyheters debattsida.

Kanske säger det något om de båda politikernas bild av sin egen betydelse?

I vilket fall gav det Valtersson tillfälle att deklarera att det är dags för de gröna att göra upp med Moderaterna, som enligt henne numer är ett i helt förändrat parti.

I grunden handlar grön politik nämligen enligt Valtersson om resultat, och om sakfrågor.

Det är en rimlig utgångspunkt, inte bara för Miljöpartistiska politiker. Problemet med Mikaela Valterssons argumentation är bara att hon faktiskt bara pratar om politiska positioner och maktspel. Inte ett ord om sakfrågor.

Och det är nog ingen tillfällighet. Skulle Valtersson ha skrivit om trygghetssystemen, om infrastrukturen eller om klimatarbetet skulle hon nämligen ha tvingats förklara hur gröna värderingar ska förenas med den moderata politiken.

De uppgörelser Valtersson själv gjort om till exempel reglerna för arbetskraftsinvandring borde kunna tjäna som avskräckande exempel.

Det är sakfrågorna, inte politisk prestige, som gör att Miljöpartiets väljare i undersökning efter undersökning upplever större samhörighet med oppositionen än med den moderatledda regeringen.

Att Mikaela Valtersson inte vill se det kan kanske skrivas på den dubbla besvikelsen att varken bli statsråd eller partiledare. Låt oss anta att de språkrör som faktiskt fick förtroendet har lättare att se klart.

Ingvar Persson