Fackens front rämnar

Det är möjligt att den 5 september kommer att gå till historien som dagen när en hörnsten i den svenska lönebildningsmodellen föll sönder. Klart är i alla fall att IF Metalls Stefan Löfvens och GS-fackens Per-Olof Sjöös reservationer mot jämställdhetspotten i LO:s styrelse betyder att förutsättningarna för avtalsförhandlingarna har förändrats.

IF Metall, GS facket och Livs kommer av allt att döma att ställa sig utanför LO:s samordning.

Det är inte en förändring som kommit hastigt. Spänningarna i avtalsförhandlingarna har blivit allt större. Missnöjet med utfallet efter den senaste uppgörelsen är stort, och när tjänstemännen inom industrin för knappt ett och ett halvt år sedan skrev på ett avtal utan att invänta LO-facken vacklade systemet.

Det som hänt i dag är kanske den oundvikliga konsekvensen.

Det är industrifackens samarbete och samordningen i LO som gjort det möjligt att översätta industrinormen i frivilliga avtal för hela arbetsmarknaden. Nu är den på väg att lösas upp.

Hur det ska gå till i framtiden återstår att se.

På dagens presskonferens beskrev LO:s avtalssekreterare Per Bardh förra årets förhandlingar som ”röriga”. Det finns all anledning att tro att det som nu ligger framför parterna kan bli mycket värre.

LO:s krav på jämställdhetspott och låglönesatsningar är rimliga, för att uttrycka det försiktigt. Fackföreningsrörelsen kan inte längre smita från ansvaret för jämställdheten, och i en tid när nästan alla andra samhällskrafter verkar för större klyftor måste facken hålla emot.

Men också motståndet från industrifackens ledare går att förklara. De är utsatta för ett hårt tryck. Efter ett förlorat år för medlemmarna och ställda inför en allt mer självmedveten tjänstemannarörelse var utrymmet inte så stort.

Resultatet tycks bli att LO-samordningen spricker, och även om Wanja Lundby Wedin i går försökte tona ner konflikten – vi är eniga om utrymmet – kommer det att försvaga löntagaren.

Det finns nämligen ingenting som tyder på att Svenskt Näringsliv kommer att ge upp sin samordning. Direktörerna har haft sina strider, och dragit sina lärdomar. De kommer inte att låta interna motsättningar försvaga dem i ambitionen att hålla tillbaka lönerna och öka lönespridningen.

Antagligen innebär det större risk för konflikter och mer osäkerhet, i alla fall på sikt. Men framför allt betyder det större orättvisor.

Ingvar Persson