Vi har i alla fall fått SVT Play

I går kväll visade SVT Bengt Jägerskogs och Mikael Engströms dokumentär Jakt. Undersköna bilder från Siljansnäs, stämningar från passen och fäbodar. Oron för risken att förlora hunden till rovdjuren, men också en resonerande ton långt från den offentliga vargdebattens skrän.

Jag vet inte om det går fram genom TV-rutan, men jag upplever att Jägerskog och Engström verkligen försöker berätta något viktigt om stora delar av vårt land. Om traditionen, de personliga banden och om en respekt byggd på kunskap om naturen, träffsäkerhet och goda hundar. En respekt som inte kan köpas för pengar, eller ersättas med märkesriktig utrustning från butikens hylla.

Lite som seriestrippen Hälge i dagens Aftonbladet.

Och kanske är just det ett tecken i tiden att några av de mest exotiska berättelserna som kan berättas på svenska faktiskt handlar om Sverige själv. Ett tecken på hur stora avstånden har blivit.

Jag kan tänka samma sak om en annan dokumentär, Martin Jönssons och Carl Pontus Hjorthéns Fotbollens sista proletärer, som SVT visade för några veckor sedan. Tonen i filmen om IFK Göteborg är helt annorlunda än den diskret iakttagande Jakt. Men också den handlar om avstånd, fast det här handlar om avstånd i tiden.

Det Sverige där ett gäng halvprofessionella fotbollsspelare med namn som Glenn, Torbjörn och Johnny kunde utmana europeiska storklubbar var ett mycket annorlunda land. Ett bättre land, det är i alla fall undertonen i Fotbollens sista proletärer.

Jag förmodar att det är sådant som skulle avfärdas som nostalgi på Svenskt Näringsliv. Men det sätter onekligen vår tid i perspektiv, precis som filmen från jakten på Siljansnäs säger något om en storstadskultur av cafe latte och resor till New York.

Om du missat filmerna finns ju SVT Play. Det är trots allt inte 1980-tal längre.

Ingvar Persson