Otryggheten växer – och det är meningen

Förtroendet för socialförsäkringarna – och alldeles särskilt för sjukförsäkringen – har minskat under 2000-talet. Det visar den rapport som Stefan Svallfors vid Umeå universitet skrivit för den statliga socialförsäkringsutredningen.

Särskilt misstänksamma är de som har egen erfarenhet av sjukdom, arbetslöshet eller fattigdom.

De senaste åren har ingen kunnat missa de upprörande effekterna av skärpta regler och urholkade ersättningsnivåer.

Det har handlat om en a-kassa i fritt fall, där bara några procent av de arbetslösa får en rimlig ersättning. Det har också handlat om sjuka som blivit utförsäkrade, om arbeten som inte finns i verkligheten och om människor märkta av livshotande sjukdomar som förväntas återvända till jobbet.

Aftonbladets vinjett ”Det nya tuffa Sverige” har använts flitigt.

Förtroendet för socialförsäkringarna har urholkats, av verkligheten själv.

Ofta har det sett ut som ett politiskt haveri, där konsekvenserna fått visa sig i efterhand.

Men frågan är om det är ett haveri vi bevittnar, eller om det sviktande förtroendet för trygghetssystemen inte i själva verket är precis det politiken skulle åstadkomma?

I en elegant ironi uttrycker Svallfors det så här:

”Om avsikten med förändringen i socialförsäkringssystemet varit att öka avståndet i levnadsstandard och trygghet mellan de som har arbete och de som lever på ersättningar från välfärdsstaten, för att på detta vis stärka arbetsincitamenten, kan det naturligtvis ses som positivt att otryggheten ökar bland de marknadssvagaste grupperna”.

En sammanfattning av det regeringen beskriver som sin arbetslinje, till sist formulerad i underlaget till en statlig utredning.

Ingvar Persson