En ganska onödig Natodiskussion

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap  presenterade innan Folk och Försvar en stor opinionsundersökning som bland annat visade att stödet för svenskt medlemskap i Nato ytterligare minskat. 

Andelen som anser att Sverige också fortsättningsvis bör stå utanför Nato har återigen ökat och är nu drygt 20 procentenheter fler än de som är positiva till ett svenskt medlemskap.

Bara 28 procent vill gå med trots att frågan som ställdes är positivt vinklad för Natomedlemskap. I själva frågan ges även info att flera andra nyss gått med, borde inte vi…

Trots detta vill många på Folk och Försvar och på de stora liberala tidningarna diskutera Natomedlemskap.

Det känns lite som slöseri med tid.

Den fråga som ingen egentligen lyckas svara på är vilket säkerhetspolitiskt problem Natomedlemskap egentligen är en lösning på? Vad fungerar inte nu som skulle fungera med ett medlemskap?

Det blir mest en massa lull-lull om att vi ska vara med i klubben för att andra är det.

Hos mig väcker denna diskussion flera frågor.

Finns det ett reellt existerande hot som vi behöver Natos försvarsgarantier för att värna oss mot?

Det hävdar ingen på allvar. Inte under överskådlig tid. Vårt säkerhetspolitiska läge är tvärtom bättre än kanske någonsin tidigare.

Det är svårt att se vad som försämrats så mycket i vårt säkerhetspolitiska läge de senaste åren att det skulle motivera en dramatisk omsvängning av vår försvars och säkerhetspolitik?

Hindrar vår militära alliansfrihet oss från att delta effektivt i internationella insatser för att bevara fred och säkerhet i omvärlden?

Uppenbarligen inte eftersom vi redan idag ger mycket uppskattade bidrag i flera insatser. Visst fanns det inkörningsproblem med exempelvis Libyeninsatsen men de löstes. Och flera av Natoländerna hade uppenbarligen större problem eftersom de inte deltog alls…

Vilket faktiskt samarbete behöver vi ha som vi inte redan har genom vårt partnerskap inom EAPR (Euroatlantiska partnerskapsrådet) och PFF (Partnerskap för fred)?

Sverige deltar idag under Natos ledning i Kosovo och Afghanistan. Vi deltog under förra året under Natos ledning i Libyen. Vi har fungerande samarbete för att genomföra liknande operationer, övningar, materiel som är Natostandard med mera.

Svaret är att vi samarbetar väl redan idag och det är svårt att hitta exempel på vad vi skulle vilja göra där vår Alliansfrihet skulle hindra oss.

Om vi vänder på det: vilka problem finns med Natomedlemskap?

Det första är att det begränsar Sveriges handlingsfrihet. Nato är både ett försvarssamarbete och ett politiskt samarbete. Det kunde vi exempelvis se efter 11 September när USA satte ett enormt tryck på medlemmarna att delta i diverse mindre lyckade krig och andra åtgärder inom ”kriget mot terrorismen”.

I en krigssituation, eller ett liknande scenario, skulle vi i praktiken sakna handlingsfrihet. Det är en central del av vår suveränitet som vi skulle ge upp.

Det andra är att alliansfrihet också kan vara en tillgång. Dels politiskt. Men även militärt. Exempelvis Libyeninsatsen fick större politiskt legitimitet i delar av världen eftersom det inte ”bara” var Nato som genomförde den. 

Det tredje är att Nato ytterst bygger sin avskräckande förmåga på kärnvapen. Att Sverige skulle ta steget in under Natos kärnvapenparaply vore mycket olyckligt. Trist sätt att avsluta ett halvt sekels arbete för kärnvapennedrustning.

Det fjärde är det som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar med sin undersökning. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste ha folklig förankring. Det saknas fullkomligt för ett Natomedlemskap. 

Det kanske är lite elakt att påpeka men faktum är att samma undersökning visar att 22 procent tycker det är tveksamt om vi behöver ett militärt försvar alls.

En åsikt med nästan lika stor folklig förankring som Natomedlemskap. 

Kan vi övergå till att prata om de riktiga frågorna nu?

Anders Lindberg