Björn Ranelid är inte slutet

Visst händer det att den svenska offentligheten känns lite förutsägbar. Men det finns undanta

Som när Pernilla Wahlgren efter helgens deltävling i Melodifestivalen förklarar att utan Molly Sandén hade hon ”slutat tro på den här tävlingen”.

Eller när Mattias Andréasson efter samma tävling prompt deklarerar att det inte känns ”som att det blir en seriös musiktävling”.

För oss som kanske snarare betraktar Melodifestivalen som underhållning är som en ”seriös musiktävling” och som slutade ”tro på” tävlingen redan efter Piccadilly Circus blir det lite hisnande.

Björn Ranelid blir nog trots allt inte slutet för melodifestivalen, och vi kan säkert räkna med att få se både Pernilla Wahlgren och Mattias Andréasson hos Christer Björkman igen.

Schlagerscenen är dock inte den enda som överraskar en smula. I Göteborgs-Posten läser jag att två unga liberaler – Tino Sanandaji och Adam Cwejman, vill se en ”liberal klassanalys”.

Konservativa pratar gärna om klasser, eftersom de vill bevara dem. Socialister pratar också om klasser, eftersom de vill avskaffa dem. Men – precis som de båda LUF:arna skriver i GP – brukar liberaler protestera så snart någon säger ordet klass.

Det kanske visar att vi lever i ett liberalt samhälle?

Den slutsatsen drar inte Sanandajin och Cwejman. De tycker i stället – om jag förstår dem rätt – att arbetarklassen har sig själva att skylla, eftersom de röker i stället för att läsa böcker. Och eftersom marxismen trängt ut folkbildningen i arbetarklassens egna organisationer måste staten i liberal anda ta över ansvaret.

Jag undrar vad Rickard Sandler hade haft att säga om motsättningen mellan marxism och folkbildning. Han startade trots allt inte bara ABF, utan översatte dessutom Kapitalet till svenska.

Med schlagerstjärnor som kräver att vi ska ta dem på allvar och liberaler som vill förklara klassamhället kan man inte undgå att fundera på vad som kommer härnäst. Att kungen kräver att vi ska respektera hans kompetens?

Ingvar Persson