Varför det är dåligt att Sverige blir som Danmark

Jag tror LO:s chefsekonom Ola Pettersson fångade det bäst på Twitter:

I lördags verkar onekligen ett antal personer vaknat upp i vårt avlånga land med känslan att just deras Dorian Gray-porträtt ställts ut till allmän beskådan.

Tydligen inget de uppskattade.

I min ledare, i lördags, Breivik hatade det politiskt korrekta kritiserar jag trenden att personer i den vanliga demokratiska högern flörtar med och lånar världsbild och retorik från den extrema högern.

Timbro försökte som svar sätta bilden av att jag skulle likställa Timbro med Anders Behring Breivik. Det är en vanlig metod i nätdebatter. Påstå att motståndaren säger något annat än den säger och angrip sedan detta. På internetslang kallas det att göra en ”halmgubbe”.

Men det saknar täckning i texten.

Vad jag skrev var:

Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.

Tillsammans utgör de en ­miljö som skapar och åter­skapar ett nytt åsiktsklimat. Brutaliseringen börjar oftast på ­nätet, men sprider sig sedan till etablerade medier, ungdomsförbund och partier.

Riksdagsledamoten Johnny Munkhammar (M), med bakgrund på Timbro, påstår på sin blogg till och med att jag skulle skriva att Timbro ”hade berett vägen” för Breiviks dåd. Detta är något han helt enkelt har hittat på. Och sådär håller hela den borgerliga ekokammaren på just nu.

Även Fredrik Segerfeldt, också med bakgrund på Timbro, blev mäkta upprörd. Han skrev på Newsmill:

Anders Lindberg är fostrad i en rörelse som inte bara tog sitt eget maktinnehav för givet och var marinerad i självgodhet, utan som också såg sig själv som debattens naturliga centrum. Då blev Moskvatrogna kommunister möjliga att jämställa med Moderater. Då var en maoistisk kulturskribent mer anständig än en kulturkonservativ sådan.

Att kritisera mig för låg debattnivå och orimliga jämförelser för att i nästa andetag dra till med Moskva eller maoister är ett genomgående drag i kritiken från Timbrohåll.

Det är nämligen så de bemöter alla till vänster om mitten.

Det är så vanligt att det blivit en del av det vardagliga politiska språket. Som när Munkhammar i valrörelsen drog till med att Vänsterpartiet vill att ”Sverige skulle få Nordkoreas ekonomiska modell”.

Att ingen ens reagerar över att högern ständigt drar paralleller till diktatorer och massmördare i debatten är talande.

Att just Munkhammar och Segerfeldt blir så upprörda över min kritik om influenser från extremhögern är lite intressant. Enligt kolumnisten Lisa Bjurwald (i UNT), själv med bakgrund på Timbro, har just de båda nämligen gästföreläst på det norska främlingsfientliga partiet Fremskrittspartiets interna partiutbildningar (något Segerfeldt försvarar här).

Segerfeldt försvarar även samarbete med Fremskrittspartiet på sin blogg.

Men skulle man avfärda alla partier som har en annan uppfattning i invandringsfrågan blir det svårt att bilda koalitioner.

Även Munkhammar hyllar Fremskrittspartiet på sin blogg:

Fremskrittspartiet vill idag vara ett klassiskt liberalt parti. Det finns förvisso inga renläriga partier, och det finns naturligtvis delar av även deras politik som inte är klassiskt liberal. Men när andra partier i Europa tror sig behöva sudda ut sin ideologi och profil gör Frp tvärtom. De betonar idéerna, att politiken måste ha en riktning – och de lyckas.

Enligt Bjurwald ska Munkhammar ha talat på Fremskrittspartiets ideologikurs i Bergen i april 2006

Anders Behring Breivik var själv medlem i Fremskrittspartiet men lämnade 2007.

Fredrik Segerfeldt hjälpte även till att ordna en lunch för Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen på Gondolen med en rad borgerliga debattörer, flera fortfarande aktiva i debatten. 

Isobel Hadley-Kamptz kommenterade i Expressen lunchen och Munkhammars ovanstående blogginlägg i ”Hur kan liberaler flirta med Siv?”:

Ändå bidrar det liberala gullandet med Siv Jensen till att normalisera samarbete med den sortens partier, även Sverigedemokraterna. Vad händer om SD skaffar sig en charmig blond kvinnlig partiledare som vill sänka skatten? Blir invandringsmotståndet mest en detalj  då, för det finns ju inga ”renläriga partier”?

Även Markus Uvell, VD för Timbro, blev mäkta upprörd över min låga nivå.

Detta är för övrigt samma person som i artikeln Juholt vill upprepa Sovjets politiska experiment på SVT Debatt drog paraleller mellan S skuggbudget och ”planekonomi i f d Östeuropa”.

Bortsett från att han kastar sten i glashus vad gäller debattnivå är hans konkreta besked att han vill dra lärdomar för svensk integrationsdebatt från den debatt som bedrivs i Norge och Danmark.

Det är, för att sammanfatta, precis det jag inte vill.

Detta är inget nytt projekt för Timbro. Och egentligen var det inte de som började debatten.

Den började med debattartikeln ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem” på DN Debatt en tid efter valet 2010. Den undertecknades av Johan Lundberg, chefsredaktör Axess (som också är upprörd nu) och Paulina Neuding, chefredaktör på Neo. De skrev:

Vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, och hur dessa kan bemötas. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag?

Timbro hakade på ansatsen på lite olika sätt. Redan i slutet av oktober kom antologin ”Integrationspolitikens utmaningar”. i förordet skriver Markus Uvell:

Det finns något sorgligt i att det krävs ett invandringsfientligt populistparti i riksdagen för att etablissemanget ska våga diskutera hur invandringspolitiken egentligen fungerar.

Att ”etablissemanget” har undertryckt diskussionen och att vi nu måste ”våga” diskutera är inte direkt en ny tankefigur i dessa frågor.

Antologin innehåller texter med olika inriktning. Tomas Gür utvecklar Uvells tankegång:

Politiken har helt enkelt tagit sig råd att låta integrationsproblemen växa, inte minst för att det sociala priset för utanförskapet, i form av högre utgifter i socialförsäkringssystemen, deklassering i samhället överlag, stenkastning mot ambulanspersonal och brandkår i förorter, har kunnat övervältras åt andra, det vill säga till stora delar av landets invånare, såväl infödda som invandrade.

Så ”politiken” har medvetet låtit ”integrationsproblemen” växa så att folk kastar sten mot ambulanser och sedan vältrat över kostnaden för detta på vanligt folk. Inte heller en särskilt ny tanke. Tvärtom livnär sig en stor del av internet på just den typen av konsprationsteorier.

Timbro försökte även göra begreppet ”assimiliation” rumsrent. Fram tills dess hade det varit Sverigedemokraternas begrepp. Nu skulle det bli Sveriges.

I januari 2011 presenterades rapporten ”Integration eller assimilation?” författad av statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet som doktorerat med avhandlingen ”Hur mycket mångfald tål demokratrin?”. Han skrev även en debattartikel på Newsmill: Därför borde vi tala mer om assimilation.

Lisa Bjurwald (då på Dagens Nyheters ledarsida) kommenterade rapporten:

Genom titeln har Timbro i alla fall bidragit till tabubrytandet av termen assimilation. Hittills har begreppet med rätta varit skytt av alla stora svenska partier utom Sverigedemokraterna. Assimilering innebär att helt överge sin egen kultur och det egna språket för att uppgå i en nations majoritetssamhälle. Det används oftast med implikationen tvångsanpassning. Sansat?

Timbro försökte under 2011 även göra Sverigedemokraterna till ett mer rumsrent parti med utspel om att övriga partier borde bjuda in SD till samtal och att SD egentligen är ett ”mittenparti”. Just normaliseringen av extremhögern är en av nycklarna till att liknande partier kunnat växa sig så starka i Norge och Danmark.

Men detta är bara några exempel. Sedan Markus Uvell tog över som VD på Timbro har integrationspolitiken stått i centrum

Axess gick längre.

Axess innehåller flera olika verksamheter. De har bland annat Axess TV och Axess magasin. Man ordnar även seminarier som ”Bortom multikulti” som kan ses i Axess play (tyvärr bakom betalvägg).

Axess magasin är en kulturtidskrift med stark konservativ inriktning. Där medverkar diverse högerideologier men även mer seriösa forskare som Bo Rothstein.

På senare tid har kritik mot Islam och multikulturalism fått allt större utrymme. Nummer 5, 2011, hade temat ”Den enfaldiga multikulturalismen”

I Almedalen genomförde Axess semminariet ”Integrationspolitikens tillkortakommanden”. Vad som sas går att hitta på Yutube men inte från avsändare jag vill länka till.

Tino Sanandaji sa bland annat:

Multikulturalismen har förklarats död av nu Merkel, Frankrikes president, Cameron. Och att den har misslyckats kan ni se i Paris förorter, vi kan se det i Tensta, Rosengård. Och vi kan se det i att det finns självmordsbombare i Madrid, London och i Stockholm.

Och så höll det på.

Alexander Bengtsson, utbildningschef på Expo skrev efter seminariet bland annat att det nu är dags för Axess och gänget att berätta vad de vill:

Det här var möjligen den hitintills mest öppet intoleranta tillställningen som anordnas av en aktör som inte tillhör extremhögern – förutom möjligen antisemitiska tillställningar som då och då anordnas av organisationer som går under vänsterflagg.

Själv skrev jag en ledare där jag kritiserade både Axess och Timbro under rubriken ”Snälla, sluta SD-flörta nu”. Jag debatterade även ämnet med Paulina Neuding i Studio ett med temat ”Mulitkulturalismens död?”

Efter Almedalen skrev Expos chefsredaktör Daniel Poohl lite lakoniskt under rubriken ”Oroväckande SD-flirt”:

På ett sätt hade Sverigedemokraterna aldrig behövt dyka upp i Almedalen. Partiets grundläggande problembeskrivningar och utgångspunkter kom fram ändå. I flera seminarier och diskussioner under Almedalsveckan har borgerliga företrädare av olika slag på flera punkter upprepat Sverigedemokraternas budskap.

Även ett fåtal borgerliga debattörer har lyft liknande frågeställningar. Som Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida under rubriken ”Den högjutt fobiska högern”.

Men varför är detta så viktigt? Jag ställer frågan alltmer uppgivet, när jag ser ännu ett nummer av Axess om problemen med multikulturalism, ännu en rapport från Timbro om problemen med integrationen, ännu en artikel på SvD:s ledarsida om problemen med invandrare.

Den 22 juli genomförde Anders Behring Breivik sitt ofattbara terrordåd i Norge.

Det var en politiskt motiverad attack, offren var valda utifrån sina politiska övertygelser.

Oavsett om Breivik var galen så var han inte ensam. Han rörde sig i en viss politisk idevärld, den antimuslimska. Där bekräftades han föreställningsvärld och hans ideer.

I ledaren ”Hatreorikens konsekvenser” citerade jag Gellert Tamas om Lasermannen.

Han kände ett moraliskt stöd, att folk stod bakom honom. Men han kände ­också ett politiskt stöd, från Ny Demokrati framför allt, men även andra främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.

Det är just detta som är så otäckt. Ord får människor att göra saker. Demoniserar man en viss grupp människor kan det få stora konsekvenser.

Därför att det finns fler ”Lasermän” eller ”Breivikar” där ute.

Personligen trodde jag debatten efter Breiviks dåd skulle leda till eftertänksamhet. Men det verkar den inte ha gjort. I oktober ställde jag därför i en ledare frågan Hur mycket rasism klarar demokratin?

Idag verkar debatten ha återgått till situationen före Breivik. Det visar om inte annat Markus Uvells svar till mig på Newsmill.

Det var detta Maria Sveland i sin kulturartikel ”Hatet gör mig politiskt deprimerad” satte fingret på och som jag kommenterade i lördagens ledare.

Varför är det då dåligt att vi går samma väg som Danmark och Norge gjort i diskussionen?

För 10-15 år sedan kunde man träffa danska socialdemokrater och liberaler som resonerade ungefär som Timbro och Axess gör idag. Det ledde till en omprövning i flera partier i riktining mot en ”stramare” politik i dessa frågor.

Resultatet blev framför allt att man bekräftade den världsbild som Dansk Folkeparti hade. Det skapade ett nytt, hårdare samhälls- och debattklimat. Och Danmark inledde sin vandring mot en invandrings- och integrationspolitik som i Sverige bara hyllas av Sverigedemokraterna.

Även om utvecklingen inte gått lika långt i Norge är trenden den samma.

I båda länderna har extremhögern normaliserats, blivit partier som alla andra och Dansk Folkeparti är ett av världens mest framgångsrika främlingsfientliga partier när det gäller att få igenom sin politik.

Detta kanske inte var avsikten för de liberaler och socialdemokrater som för 10-15 år sedan pratade om att de nu måste se ”problemen med integrationen” och ”våga diskutera frågorna”.

Men det blev konsekvensen.

Egentligen är det inte konstigt. Lägger man sig platt för, eller flirtar med, den extrema högerns världsbild och frågeställningar legitimeras dessa och blir det nya normala. Då blir Danmarks och Norges integrationsdebatt också vår.

Alternativet är att vi säger emot i tid.

Anders Lindberg