Vapenexporten till Saudiarabien bör avslutas

Idag svarar Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Sydsvenskan på hur S ser på att fortsätta det militära samarbetet med Saudiarabien.

Jag vill inte ge några fromma förhoppningar om att vi säger upp avtalet om vi vinner valet, säger han.

Det är ett för svagt besked från Socialdemokraterna.

Nästa gång avtalet ska förnyas är april 2015. Det är alltså upp till bevis i valet 2014. Nästa regering behöver ge sitt medtycke till att förnya avtalet i ytterligare fem år. Att säga upp ett avtal när det går ut kan aldrig sägas vara ett avtalsbrott. 

S borde redan nu deklarera att någon förlängning inte bör vara aktuell utan mycket stora inrikespolitiska förändringar i Saudiarabien.

Urban Ahlin var i dag även med i Ekots lördagsintervju. Han var befriande tydlig med att motiven till vapenexporten grundas i en försvars- och säkerhetspolitisk analys, ytterst grundad i den politik för militär alliansfrihet som Sverige har. Det var på tiden att S talade klarspråk.

(Inte som Tolgfors som delvis motiverade avtalet med att vi kan ha dialog med Saudiarabien om mänskliga rättigheter. Jo, tjena).

Så hänger det ihop. För att den militära alliansfriheten ska vara trovärdig och för att Sverige ska ha en säkerhetspolitisk handlingsfrihet krävs ett starkt försvar liksom försvarsindustri och försvarsforskning i Sverige. Då är vapenexporten nödvändig.

Men, det betyder inte att Sverige kan exportera till vem som helst. Inte heller av säkerhetspolitiska skäl.

Säkerhetspolitiken idag är global. Konflikter i mellanöstern, på den afrikanska kontinenten eller i Asien påverkar idag direkt Svenska intressen och i vissa fall har vi soldater på plats. 

Därför blir även den rent nationella säkerhetspolitiska analysen av hotbilden komplex. Under den arabiska våren har den svenska analysen fallerat fullständigt.

Vi inte bara missade att våren var på väg. Sverige har konsekvent hamnat på fel sida.

Från Ewa Björlings försök att sälja övervakningssystem till Libyen till Carl Bildts oförmåga att ta ställning mellan demokratirörelse och diktatorer till Sten Tolgfors vapenfabrik till Saudiarabien. 

Varför kan vi inte ta ställning för den sida i konflikten som inte skjuter på demonstranter med stridsplan (Libyen) eller krossar demokratirörelser i grannländer med stridsvagnar (Saudiarabien)?

Svaret är att det kan vi, om vi vill.

Som all annan utrikespolitik måste vapenexporten förändras i takt med att omvärlden förändrats. På samma sätt som Sveriges politik visavi Östeuropa förändrades efter murens fall bör politiken förändras i spåren av den arabiska våren. Inte trots de säkerhetspolitiska argumenten, utan delvis på grund av dem.

Avtalet med Saudiarabien är en eftersläpning från en svunnen tid. En dålig idé från början som bara blivit sämre med åren.

Saudiarabien, tillsammans med bland annat Syrien, håller nu emot kraven på demokrati, mänskliga rättigheter och förändringar. Men i takt med att länder som Tunisien, Egypten och Libyen väljer en annan väg kommer även trycket på de kvarvarande diktaturerna öka.

En spridning av demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika ligger i Sveriges, och Europas, strategiska intresse. Både för att det är rätt i sak men också för att det ger långsiktig stabilitet, frihet och ekonomiskt välstånd vilken minskar konflikter och risk för krig.

Att då stärka de diktaturer som ännu finns kvar står i direkt motsättning till detta.

Det borde bli Socialdemokraternas tydliga besked. Redan nu.

Anders Lindberg