Utan Lillemor Arvidsson är Sverige fattigare

Det finns många som kallar sig ledare i politik, näringsliv och fackföreningsrörelse. De flesta fungerar i själva verket som tämligen utbytbara kuggar i en maskin som går av sig själv.

Andra åstadkommer faktiskt resultat. Inget märkvärdigt kanske, men ändå något att peka på när tabeller och kolumner ska summeras.

Så finns till sist de där riktiga ledarna. De som faktiskt skriver om förutsättningarna och gör skillnad på riktigt. En av de största ledarna i den moderna svenska arbetarrörelsen gick ur tiden i måndags morse.

Lillemor Arvidsson var den första kvinna som valdes till ordförande i ett LO-förbund. Att det inträffade först 1985 säger onekligen något om vilka starka manliga nätverk som Arvidsson tvingades ta sig förbi.

Som facklig ledare tvingades hon dessutom utmana ett av dessa nätverks fundament, lojaliteten med andra i toppen. I arbetarrörelsens fall har den där lojaliteten ibland vantolkats som fackligpolitisk samverken, eller fackföreningsrörelsens plikt att i alla lägen försvara den socialdemokratiska partitoppen.

Arvidsson kritiserade den socialdemokratiska regeringens strejkstopp 1990. Lojaliteten med medlemmarna gick före. Med samma argument lämnade hon också den socialdemokratiska partistyrelsen ett år senare.

I dag präglar Arvidssons syn på samarbetet mellan fack och parti igen i diskussionen inför valet av ny ordförande till LO. Alla kandidater talar om fortsatt samverkan, men också om ökad integritet.

Frågan är faktiskt om en fackföreningsrörelsen utan hennes insatser haft självförtroendet att lansera en av de egna till posten som socialdemokratisk partiledare? Stefan Löfven har Lillemor Arvidsson att tacka för mycket.

Men framför allt kommer Lillemor Arvidsson att kommas ihåg som den som på allvar lyckades få välfärdsarbetet och dem som utför det erkända. Innan henne härskade fortfarande synen på kvinnor som en arbetsmarknadens reservarmé. Efter henne är den synen förpassad till Kristdemokraterna.

I går blev både Sverige och svensk arbetarrörelse bra mycket fattigare.

Ingvar Persson