Det här duger inte LO

Häggen blommar

I helgen började häggen blomma i södra Dalarna. Ett fyrverkeri av små vita stjärnor och en lavin av tung blomsterdoft.

Mellan hägg och syren. De märkvärdiga veckor som är som gjorda för att meta abborre, köra motorcykel eller bara betrakta den svartvita flugsnapparen när han försvarar en holk som blåmesarna ratat.

Så kommer det inte att bli. På fredag öppnar LO sin kongress, och tillsammans med den krympande skaran arbetsmarknadsreportrar kommer jag att infinna mig på Folkets Hus i Stockholm.

De senaste månaderna har jag i text efter text upprepat samma sak. LO:s valberedning har en uppgift som överskuggat allt annat, att skapa enighet om organisationens nya ledning inför helgens kongress.

Nu undrar jag om jag inte också borde ha lyft fram ett annat uppdrag; att värna anständigheten i organisationen.

Redan när valberedningens Hans Tilly från Byggnads för en dryg vecka sedan berättade att Karl-Petter Thorwaldsson kommer att föreslås till ny LO-ordförande fanns tecknen där. Tilly kunde också berätta att huvudmotståndaren, Tobias Baudin, skulle föreslås som viceordförande.

Däremot hade valberedningen inget förslag till den tredje posten i ledningen, avtalssekreteraren.

Redan då var vi många som anade att Per Bardh, som sedan fyra år ansvarar för avtalsförhandlingarna, skulle tvingas sluta.

I går dök bekräftelsen upp i ett dramatiskt pressmeddelande från LO. ”Per Bardh kandiderar inte”, löd den kortfattade rubriken.

Enligt meddelandet hade Bardh bestämt sig för att dra sig tillbaka. I stället för arbetet i LO:s ledning ska han ägna sig åt att se till att fackföreningsrörelsens pengar placeras på ett etiskt sätt.  

– Jag får nu möjlighet att på heltid ägna mig åt en av de framtidsfrågor som ligger mig varmt om hjärtat, sa han i pressmeddelandet.

Jag tänker inte påstå att jag känner Bardh, men jag har följt honom genom ett par avtalsrörelser och jag har träffat honom tämligen ofta.

En sak är jag alldeles säker på, LO:s avtalssekreterare har inte gått till jobbet med en längtan att i stället få fundera på hur fackens pengar ska hållas borta från giriga banker, barnarbetesprofitörer eller Lundin Petroleum.

– Stalinism, hörde jag en kollega med många års bevakning av arbetsmarknaden stöna i går kväll.

Och visst ligger det en doft av Moskvarättegångar över sättet att lyfta ut en person som gjort sitt jobb, men som kommit i vägen för andras ambitioner.

Ändå skulle gårdagens besked kunna vara begripligt, hur hjärtlöst det än framstår. Att göra avtalssekreterarposten ledig skulle nämligen kunna vara ett sätt att skapa en viss jämställdhet i LO-ledningen. Kongressen ska trots allt fatta beslut om att göra organisationen feministisk.

Nu hör jag rykten om att det inte kommer att bli så. Att avtalssekreterarposten har gjorts ledig för att lösa andra, förbundsinterna, problem, och att ”kvinnorepresentationen” ändå ska ordnas genom att ytterligare en person väljs till LO-ledningen.

Tre nöjda män, och sedan en kvinna på en extrastol som kastats in i sista stund.

Det duger inte, inte alls.

Det där abborrmetet har aldrig känts mer lockande.

Ingvar Persson