Hur var det egentligen i Hägglunds skola?

Stora Vallaskolan i Degerfors. Bild: Kommunens hemsida

När jag hade passerat de skränande ungmoderaterna på väg ut ur TV-huset efter gårdagens partiledardebatt var det en liten detalj som liksom hängde kvar. Göran Hägglunds beskrivning av segregationen under hans skoltid.

Jag är ett par år yngre än Hägglund. Han växte upp i Degerfors, jag i Hällefors. Två olika bruksorter, men bortsett från fotbollskulturen till förväxling lika. Dessutom har Hägglund och jag gått på samma gymnasieskola, i Karlskoga. Är jag rätt informerad har vi till och med haft samma lärare.

Jag borde kort sagt ha sett ungefär samma saker som Hägglund under mina år i skolan, och en sak är jag absolut säker på. Det går inte att beskriva skolorna i Degerfors på 1970-talet som segregerade.

Klassamhället syntes säkert i Hägglunds skola, det brukar det göra för den som vill se. Men inte segregation, Degerfors är helt enkelt inte stort nog.

Om Hägglund verkligen tror att situationen i hans skola är jämförbar med villkoren i dagens förortsskolor har Kristdemokraterna ett stort problem med verklighetsbilden. Och kanske är det inte så konstigt.

I åratal har ledande skolexperter pekat ut just de växande klyftorna som en av orsakerna bakom de allt sämre studieresultaten i svensk skola. Så sent som i fredags kom ännu en rapport från Skolverket med precis det budskapet.

Experterna är dessutom eniga om varför skolorna blir allt mer segregerade. En av de viktigaste orsakerna är det fria skolvalet. Och det är här det uppstår politiska problem. Ingen politiker med någon överlevnadsinstinkt skulle nämligen föreslå att makten ska återlämnas till skolbyråkrater eller ifrågasätta rätten att välja skola. Inte nu, när föräldrar betraktar den rätten som en självklarhet.

Å andra sidan finns det ingen politiker som kan acceptera att elevernas resultat blir sämre år för år.

Ett dilemma med andra ord. En rättighet ingen vill avstå från, men vars totala resultat blir något ingen vill ha. Det är lite som Grekland

Lösningen blir alldeles för ofta att tala om något annat. Som Hägglund i går. Eller som Björklund, som döljer utmaningarna för skolpolitiken bakom en spärreld av nya kontroller och sorteringssystem.

Vänstern är inte bättre. Sjöstedt har goda argument för ett förbud mot privata vinster på skolan, men att det skulle stoppa segregationen är inte ett av dem. Och hur Löfvens ”uppdrag” skulle minska segregationen utan att minska valfriheten är det ingen som riktigt förstår.

Det fria skolvalet lär bli kvar, och segregationen. Och den politiska debatten om skolans problem kommer att fortsätta.

Ibland med återblickar till 1970-talets bruksorter.

Ingvar Persson