Bäckström får ge sig till tåls

Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv är missnöjd med det politiska läget. Det berättar han i Svenska Dagbladet.

Enligt näringslivschefen har politikerna ”lagt ner arbetet helt och hållet”.

I den värld Bäckström normalt rör sig är att lägga ner arbetet en synonym till strejk, och strejker tycker man ju inte om inte om på Svenskt Näringsliv så upprördheten går inte att ta miste på.

Annars försöker Bäckström dock anslå en förbindlig ton. Regeringen och opposition borde prata med varandra och försöka hitta gemensamma lösningar. Själv har näringslivschefen en lista på fem prioriterade områden, och den är intressant.

Arbetsgivarbasen skulle nämligen vilja se blocköverskridande överrenskommelser om infrastrukturen, energipolitiken, skatterna, forskningspolitiken och hanteringen av miljötillstånd.

Av de fem områdena är det egentligen bara ett – skatterna – som direkt berör blockpolitiens kärna, fördelningen. Här är ju dessutom direktörerna själva en högst aktiv part, så till den grad att det fått Anders Borg att kalla dem ”ett särintresse för de väldigt rika”.

Bäckströms förhoppningar om en allmän uppslutning bakom en skattepolitik han uppskattar får nog skrivas på kontot för dagdrömmar.

När det gäller infrastrukturen är det annorlunda. Här har nästan alla till sist insett vilket pris vi betalat för årtionden av försummelser när det gäller utbyggnad och underhåll av järnvägen. Inte minst Svenskt Näringsliv har bidragit genom att visa vad de usla järnvägarna kostar företagen.

Det som återstår är att gå från ord till handling, och att dra nytta av att staten faktiskt i praktiken får betalt för att låna pengar just nu. Ett bra ämne för blocköverskridande samtal, kan man tycka.

Energipolitiken är svårare, men om reaktorkramarna kunde släppa sin fixering vid kärnkraften borde saken egentligen inte vara annorlunda. Alla vet att sparande och hållbarhet är framtiden, och ju snabbare politiken kan riktas åt det hållet desto bättre.

Forskningspolitiken är full av intressekonflikter, men de går inte nödvändigtvis vid blockgränserna. Här handlar det snarar om att väga och värna forskningens frihet i förhållande till förhoppningarna om resultat som snabbt kan omsättas i produkter på marknaden.

Samma sak kan sägas om miljötillstånden. Ingen vill ha längre handläggning än nödvändigt, men samtidigt kan inte industrins krav få innebära att vi struntar i hänsynen till miljön.

Av Bäckströms fem punkter borde det med andra ord gå att prata om åtminstone fyra utan att störas av blockpolitiken. Ändå lär det inte ske, och orsaken är faktiskt inte sakpolitisk.

Det handlar om Moderaterna, Bäckströms eget gamla parti.

För Fredrik Reinfeldt är den formaliserade blockpolitiken – eller Alliansen som han brukar uttrycka det – det enda sättet att dominera svensk politik. Alla andra former av politiskt samarbete gör Moderaterna till det ytterlighetsparti det faktiskt är.

Därför lär Bäckström få ge sig till tåls till efter nästa val innan han får uppleva ett mer konstruktivt politiskt klimat.

Det är lite synd, men det är så det ser ut.

Ingvar Persson