En miljon påsar chips

Den första september förra året höjdes priset på ett 30-dagarskort i Stockholms kollektivtrafik från 690 till 790 kronor. Landstingsmoderaten Torbjörn Rosdahls kommenterade prishöjningen i tidningen Stockholm City: ”Hundra kronor, det är tre chipspåsar”.

Torbjörn Rosdahls syn på pengar väckte starka reaktioner. Inte bara saknade han uppfattning om vad en påse chips kostar (knappast 33 kronor). Han saknade även perspektiv. För en person som han själv, som tjänar en bra bit över en miljon kronor om året, är hundra kronor ingenting. Speciellt inte när han dessutom får SL-kort gratis som en löneförmån.

Situationen blev knappast bättre av att Rosdahl i samma Stockholm city-intervju ansåg att en hundralapp extra för ett SL-kort inte är mer än skäligt med tanke på jobbskatteadraget. ”Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken.”

Sammanlagt har Torbjörn Rosdahl fått drygt 2000 kronor extra i månaden i och med skattesänkningarna.

Forskare varnade för att den kraftiga prishöjningen skulle minska kollektivresandet. Främst riskerade låginkomsttagare, äldre och skolungdomar, som ofta är mer beroende av kollektivtrafik, att drabbas.

Nätverket Planka.nu, som förespråkar helt skattefinansierad kollektivtrafik, märkte direkt i höstas en tillströmning av nya medlemmar. Nio månader efter prishöjningen visar SL:s statistik att antalet kollektivtrafikresor är 2,2 procent färre än de hade varit med ett oförändrat pris, skriver Svenska Dagbladet.

Under perioden har det sålts 47 000 färre periodkort.

Det är lika mycket som 1 237 667 stycken chipspåsar.

Stockholms Länstrafik (SL) dras med stort budgetunderskott, samtidigt som det krävs enorma investeringar i kollektivtrafiken i ett Stockholm som växer. Men en kraftig prishöjning var inte rätt väg att gå. Det slog klassmässigt fel och blev ett miljöpolitiskt misslyckande.