En språklig bluffaktura

Ordet ”ombudsman” har förekommit i svenska språket länge i lite olika betydelser. Nationalencyklopedin vet att berätta:

När ämbetet Justitiekanslern inrättades 1713 benämndes det ”Konungens högste ombudsman”. I Regeringsformen 1809 kallades Justitieombudsmannen ”riksdagens ombudsman”.

Vi har idag även myndigheterna Konsumentombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. Och sedan 1950-talet har ordet ”ombudsman” även inlånats till andra språk.

Tydligen finns även ett företag som kallar sig ”Bildombudsmannen”. Det är inte olagligt att använda ett myndighetsliknande namn, men det är djupt problematiskt när kommersiella aktörer gör så.

Att jag hört talas om företaget beror på att det skickade en faktura till bloggaren Genusfotografen på nästan 25 000 kronor. Genusfotografen bloggar i opinionsbildande syfte om genusfrågor i bildjournalistik. Om jag förstått bakgrunden rätt kritiserade Genusfotografen ett antal bilder i Arlanda Express tidning Xpress för att de var sexistiska. Som exempel använde han faksimiler av bilderna.

Här finns en lucka i lagen som gör att citaträtten inte gäller bildmaterial på nätet. Med hänvisning till detta krävdes Genusfotografen på ekonomisk ersättning. Till slut betalade han 15 000 kronor och tog bort blogginlägget om sexism från nätet. Kritiken tystades.

Den som får brev från ”Bildombudsmannen” kan tro att brevet kommer från en myndighet på grund av företagsnamnet. Även hemsidan påminner om en myndighet. Informationen att det är ett företag finns näst längst ner på vänster sida under rubriken ”Om företaget”. Namnet skrivs genomgående ”Bildombudsmannen” utan att det anges att det är ett aktiebolag. Tittar man på brev och brevpapper har även dessa myndighetsliknande karaktär även om tillägget ”AB” där förekommer.

Att kommersiella aktörer antar myndighetsliknande skepnad är inte helt ovanligt. Det fräckaste jag känner till var ett företag i Halmstad som kallade sig ”Bolagsregistret” och hade en logotyp liknande Bolagsverket (som är den myndighet som registrerar bolagsnamn). De skickade sedan ut fakturor till folk för deltagande i ett helt onödigt register.

Att på detta sätt framställa sig som en myndighet är en form av språklig bluffaktura. Man skrämmer genom företagsnamnet, det juridiskt tillkrånglade språket och framtoningen. En person som inte kan juridik eller är insatt i myndighetssverige blir rimligen mycket rädd och tror att den måste betala. Men vem som har rätt och fel i ett enskilt fall är inte alls säkert.

Eftersom ”Bildombudsmannens” affärside bland annat verkar vara att sända ekonomiska krav till privatpersoner är detta ännu mer problematiskt.

Denna typ av företagsnamn borde inte vara tillåtna överhuvudtaget. 

Anders Lindberg