Direktören vill ha nära till sin bankir

I gårdagens Svenska Dagbladet talar Sandvikchefen Olof Faxander ut om kritiken han fått för beslutet att flytta huvudkontoret – och ett 50-tal anställda – från Sandviken till Stockholm.
I Sandviken blev reaktionerna starka och en av Faxanders företrädare – Per-Olof Eriksson – slog fast att den nya direktören inte begriper sig på företaget.
Nu vill Sandvikchefen i alla fall lägga debatten bakom sig. Flytten av huvudkontoret har gått snabbare än väntat och i Sandviken har människor börjat vänja sig.
Men framför allt anser Faxander att han fattat rätt beslut, och i intervjun lyfter han fram två argument.
För det första måste huvudkontoret ligga ”där den ekonomiska tillväxten sker” och ha nära till den finansiella marknaden.
För det andra vill Sandvik kunna rekrytera nya duktiga chefer, gärna med internationell erfarenhet. Och då duger det inte att finnas i Gästrikland.
Olof Faxander tycker uppenbarligen att argumenten är slutgiltiga, och så är det kanske. Men de är också ganska avslöjande.
Dagens direktörer måste alltså ha nära till ”den finansiella marknaden”. I klartext betyder det att ha sin bankir och sin aktiemäklare i kvarteret. Däremot har samma direktörer uppenbarligen inte något behov av att vara nära den produktion som betalar deras löner, eller för den delen de kunder som förhoppningsvis vill köpa företagets produkter.
Det gäller att ha koll på prioriteringarna.
Faxander hävdar också att det skulle vara omöjligt att rekrytera duktiga chefer till Sandviken. Arbetsmarknaden för den övriga familjen är alltför begränsad och dessutom finns det inga internationella skolor att sätta barnen i.
Det är å andra sidan invändningar som väl borde gälla för alla Sandviks anställda. Det räcker ju inte med direktörer för att driva ett företag, men att företagets andra anställda måste stå ut i det enligt Faxander så hopplösa Gästrikland tycker han uppenbarligen inte är något problem.
En bild av hur klyftorna mellan ett spekulerande och ett producerande Sverige bara växer.
Det fanns en tid när bruk på orter som Sandviken såg det som en del av företagets ansvar att också göra platsen attraktiv att bo på. Delvis handlade det säkert just om att kunna rekrytera personal. Men delvis handlade det kanske också om en annan syn på företagande, där verksamheten också bar ett samhällsansvar.
Det var länge sedan, och Olof Faxander har till sist fått befolkningen i Sandviken att förstå det.
Ingvar Persson