Kvinnors låga löner måste upp nu

I förra veckan ojade sig statsministern över den ynkliga andelen låglönejobb i vårt land. Han ville visserligen inte säga att fler borde ha sämre löner, men mest för att det inte skulle låta ”trevligt”. Han hade tagit regeringsplanet till den exklusiva turistorten Davos för att delta i det ännu mer exklusiva World Economic Forum.

I dag pratar den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm och Ylva Johansson i Agenda om varför kvinnor i genomsnitt tjänar 3,6 miljoner mindre än män under ett yrkesliv.

Det är nästan 5 000 kronor i månaden.

Samtidigt inleds en avtalsrörelse där just lönerna för dem som har sämst betalt antagligen blir den svåraste stridsfrågan. Facken vill se en låglönesatsning, arbetsgivarna större löneskillnader.

De här sakerna hänger naturligtvis samman, för även om statsministern inte vet om det har stora grupper på den svenska arbetsmarknaden riktigt låga löner. Och nästan alltid handlar det om kvinnor.

LO har i ett diagram visat hur arbetarlönerna i alla branscher som domineras av kvinnor ligger under genomsnittet, och hur lönerna i alla branscher där männen dominerar stort ligger över samma genomsnitt.

Det är knappast någon tillfällighet, precis som det inte är någon tillfällighet att regeringen subventionerar kvinnodominerade låglönebranscher för att de ska växa.

Undantaget är förstås skola, vård och annan offentlig service. Där är det som vanligt varken aktuellt med tillväxt eller med höjda löner.

Så länge kvinnoyrken också är låglöneyrken går det inte att prata om jämställdhet på arbetsmarknaden.

Det är precis därför som fackens krav på en extra satsning på de lägsta lönerna är viktigt. Det handlar om att försöka hindra samhället från att glida isär, men det handlar också om att minska klyftan mellan kvinnor och män.

Men det är förstås svårt att säga om man som Maria Arnholm är jämställdhetsansvarig i en moderat regering.

Ingvar Persson