Det är välfärdsbolagens vinster som är extrema

Att ledarsidorna på Stockholms morgontidningar rasar efter Miljöpartiets kongressbeslut om vinster i välfärden är ingen överraskning. Svenska Dagbladet väljer en överlägset road ton, Dagens Nyheter är mer förorättad.
Det ingår i spelet. Konstigare är att också vanliga journalister låter bestörta när de ska pressa språkrören i frågan. Det låter likadant i Rapport, Agenda och P1-morgon.

”Hur ska det gå nu? Betyder det här slutet för Miljöpartiets trovärdighet som regeringsparti?”

Hur har det blivit så här? Hur har det blivit en nästan skamlig åsikt att förvänta sig att skattepengar ska användas till välfärd, inte till privata vinster?

Faktum är ju att Miljöpartiets kongressombud inte alls röstat för något extremt förslag. I stället har de röstat precis som en majoritet av svenska folket skulle ha gjort, om vi ska tro opinionsundersökningarna. I SOM-institutets studie som genomfördes förra året svarar 62 procent att det är en bra att inte tillåta vinstutdelning i välfärdsföretag, och stödet finns i alla partier.

Internationellt sticker det svenska systemet av genom sin brist på reglering, inte tvärtom.

Och ändå låter alltså journalisternas frågor som om Miljöpartiet gjort sig skyldig till något nästan otänkbart, som att förorda planhushållning eller enpartistat.

Varför?

Jag kan bara komma på en förklaring. Den massiva insatsen av lobbying har faktiskt haft effekt. Vi fick ett exempel så sent som i torsdags, när den tidigare miljöpartisten Mikaela Valtersson försökte framställa friskolekommitténs försiktiga förslag som rena kommunismen.

De före detta politiker som mot betalning tjatar in sitt budskap påverkar tydligen redaktionerna och det politiska samtalet.

Det är illa för journalistiken, men det är faktiskt ännu värre för politiken och demokratin.