Idag är Miljöpartiet inte något enfrågeparti

När Gustav Fridolin i dag avslutade Miljöpartiets kongress i Västerås pratade han om ett parti som inte längre är en enfrågerörelse. Det handlade om miljö, men också om arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor.

I kvällens Agenda dömde också Åsa Romson ut regeringens ”arbetslinje”, grunden för dagens regeringssamarbete.

I förhållande till dagens regeringssamarbete har Miljöpartiet valt väg. Partiet kan inte bli ännu ett ”alliansparti”.

Det kommer att bli mycket prat om regeringsfrågan det kommande året, och just den lurade också under frågorna till Romson i Agenda.

En stor del av ansvaret har faktiskt de gröna själva. Inte minst det märkliga beslutet att ställa upp bakom arbetsgivaravgiftsrabatten för unga signalerade en anpassning till regeringen.

Just det beslutet rev partikongressen upp, men bilden har ändå varit att Fridolin och Romson till varje pris velat föra in sitt parti i en kommande regering. Ett politiskt läggspel där det mesta tyckts möjligt.

Partistyrelsens nederlag i symboliskt viktiga frågor som välfärdsbolagens vinstutdelning, ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften och kanske också arbetstidsförkortning visar att partimedlemmarna har en annan syn på saken.

Åsa Romson nästan som en vänsterpartist när hon i kväll pratade om välfärdsföretagens vinster, trots att partiledningen faktiskt velat ha en svagare skrivning än kongressombuden. Hon vill förstås se kongressbesluten som en seger för demokratin.

Det går att tolka kongressbesluten som en vänstersväng, men det finns också en annan och rimligare tolkning. Miljöpartiets kongressombud har satt sakfrågorna före taktiken. Då hamnar partiet till vänster.

Det är bra att miljöpartisterna nu talar politik, och inte bara miljöpolitik. De gröna väljarnas problem med regeringen handlar nämligen inte om politiska positioner eller blockgränser.

Det handlar om alldeles grundläggande samhällsfrågor, som arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor. Och det är precis de sakerna som är kärnan i regeringens nedrustning av sjukförsäkringen och passivitet i arbetslöshetsfrågan. Det är därför vi har fått läx-rut, jobbskatteavdrag och fas 3.

Ett rent enfrågeparti kan bortse från allt sådant där, om bara priset i form av framgångar i hjärtefrågorna är det rätta. Men Miljöpartiet är alltså inte något enfrågeparti, och det är därför partiet inte kan bli ett stödparti till Moderaterna.

Det borde märkas i spekulationerna om kommande regeringar, och efter helgens kongress i Västerås kanske det faktiskt blir så.