Gunilla Carlsson vill straffa de ockuperade

Biståndsminister Gunilla Carlsson – hon som brukar använda konsulter för att prata med sin personal – tänker dra in det svenska biståndet till den palestinska myndigheten. Det handlar om 200 miljoner varje år.

Det blir ju ändå aldrig någon stat, argumenterar ministern.

Logiken är det inget fel på. Det svenska biståndet till den palestinska myndigheten har varit en del av fredsprocessen, och avsikten är att det självständiga Palestina ska kunna kliva ut ur aska och ockupation som en fungerande stat.

I dag pågår ingen fredsprocess. Kvadratmeter för kvadratmeter underminerar den israeliska bosättningspolitiken tvåstatslösningen och ingen ser något slut på ockupationen.

En palestinsk stat finns helt enkelt inte på kartan, och därmed – skulle man kunna argumentera – inte heller förutsättningarna för den svenska biståndspolitiken.

Dessutom visar ockupationsmakten – som har ansvaret för befolkningen i de områden man ockuperar – ingen som helst respekt. Det är bara ett år sedan en grupp internationella organisationer, däribland Diakonia, i en rapport kunde berätta hur Israel under ett år förstört 60 EU-finansierade byggprojekt på Västbanken. Rivningsorder väntade då på ytterligare 110 projekt.

Om Gunilla Carlsson – med eller utan konsulthjälp – skulle känna olust inför att betala brunnar, vattencisterner eller solpaneler som israeliska bulldozers sedan jämnar med marken skulle jag faktiskt förstå henne.

Men det är inte så Carlsson resonerar. I stället pratar hon om israeler OCH palestinier som inte VILL förhandla. Som om ockupationsmakt och ockuperade står inför samma val.

Och slutsatsen?

Inte sanktioner mot den stat som trots ockupationen har en gynnad ställning i handeln med EU. Inte hårdare diplomariska påtryckningar på en regim som med bosättningar, trakasserier och urskillningslöst våld regelmässigt bryter mot folkrätten.

Nej, i Carlssons värld blir slutsatsen att dra in biståndet som ska ge de ockuperade till exempel vatten och el.

De mänskliga konsekvenserna är svåra att överblicka. Den politiska signalen kan dock knappast misstolkas. Israelerna får fortsätta sin ockupation bäst de vill.

Det är så dumt att klockorna stannar. Frågan är vilken konsult som hjälpt Carlsson den här gången?