Är det Sovjets fel att affischer rivs ned?

I dag skriver Expressens Ann-Charlotte Marteus att protesterna mot Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin. Det kommer vi få anledning att återkomma till.

Men det finns en formulering i Marteus text som jag inte blir klok på. Hon har registrerat att Sverigedemokraterna annonserar i tunnelbanan. Hon har också noterat att folk är arga på sagda affischer och att människor sagt sig vilja riva ner dem eller på annat sätt förstöra dem.

Så då skriver Marteus så här:

Förr klädde man upp sig i vuxenkläder för att gå att rösta. Man insåg att det var en ynnest att leva i en demokrati. Kanske var det lättare då. Det fanns mormödrar som inte hade fått rösta som unga. Det fanns diktaturer in på knuten: Sovjet, Grekland, Spanien. Demokratikämpar flydde till Sverige från Sydamerikas diktaturer och vittnade om förtrycket.
Då revs det inte ner några valaffischer. Det sker nu.

Så att Sovjet föll och att folk inte längre har på sig ”vuxenkläder” förklarar ilskan mot högerextrema budskap i det offentliga rummet? Och stämmer det verkligen att valaffischer inte revs när i det stora luddiga obestämda ”förr”?

Jag vet inte jag. Jag gjorde en sökning i vårt mediearkiv.

25 augusti 1985 rapporterade TT att ett flertal valstugor i Stockholm hade förstörts. I Bredäng hade någon försökt spränga Moderaternas valstuga. I Farsta slogs Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Moderaternas valstugor sönder. I Örnsberg slogs ytterligare en valstuga sönder samma natt.

Sex år senare, 30 augusti 1991 satte någon eld på Ny Demokratis och Socialdemokraternas respektive valstugor i Göteborg.

Sovjet skulle, för övrigt, upphöra först ett halvår senare.

Rapporter om nedrivna eller förstörda valaffischer hittar jag från bland annat Ludvika, Trollhättan, Storfors, Gävle, Östersund, Rosvik, Vallentuna, Sölvesborg med start i början av 1990-talet.

Att bränna ned valstugor och sabotera affischer är ett jävla oskick, men det tycks inte vara en helt ny aktivitet.