Ett år efter Husby – var finns politiken?

Det har gått ett år sedan upploppen i Husby. Det var i samband med polisens dödsskjutning av en 69-årig man som oroligheterna startade och under ett antal dagar fanns ett enormt medialt fokus på bilbränder och stenkastning. Samtidigt var det många som också försökte förstå de bakomliggande orsakerna.

Så vad har då hänt efter att TV-kamerorna slocknade?

I veckan gav Stockholms Universitet ut rapporten ”Bilen brinner… men problemen är kvar”. I den har ett antal forskare samlat berättelser från boende i orten som på olika sätt bevittnade händelseförloppet på plats.
Ekonomisk ojämlikhet, bristande demokrati och rasism var återkommande teman bland svaren. Det här är alltså frågor som inte bara handlar om Husby utan hela samhället.

Magnus Hörnqvist, en av forskarna i projektet menar att det handlar i grunden om att samhället har förändrats.

– De senaste åren har vi sett ökad social oro och våldsamma protester i flera europeiska förorter. Om man ser till Husby så finns det många olika uppfattningar om hur händelserna ska förstås och hanteras. Men de allra flesta måste hålla med om att de rymmer en politisk dimension som bortom bilbränderna i förorterna handlar om ett förändrat socialt landskap i Sverige, säger Hörnqvist i ett pressmeddelande.

Oisín Cantwell, kolumnist på Aftonbladet sammanfattar rapporten och skriver samtidigt om hur Husby använts som slagträ i den politiska debatten.
”Stadsdelen och kravallerna utnyttjades av aktörer i det offentliga samtalet som utifrån egna ideologiska preferenser drev sina teser”

Men vad sa statsministern Fredrik Reinfeldt (M), han som leder landet? Ingenting annat än att än att hänvisa till ”unga arga män”.
Och att Husbyborna själva bär huvudansvaret för att lösa problemen.
Ok, tack för den minnesvärda analysen.

Sen kom integrationsministern Erik Ullenhag (FP) på besök till stadsdelen, som om problem i Husby handlade om integration.
Om alla bara agerade lite mer svenskt så kommer problemen att försvinna?
Eller hur tänkte ministrarna under sitt morgonmöte?

I gårdagens Partiprogrammet var Murat Solmaz, Bana Bisrat, Fahd Luyombya och Lucía Ramírez Tuesta inbjudna för att med egna ord prata om vad som hänt sedan upploppen. 

Två saker var genomgående. Alla lyfter det enormt starka lokalengagemanget som finns. Det andra som framkom var besvikelsen över att behöva kämpa dubbelt så mycket för sådant som andra invånare – i mer välmående områden – tar för givet.
Det handlar om att ha tillgång till en vårdcentral, fungerande skolor och en fungerande socialtjänst för att nämna några exempel.

Det Fahd Luyombya minns starkast från de oroliga dagarna i Husby var att civilbefolkningen gick ut tillsammans för att stoppa upploppen – och lyckades. Och den insikten stärkte lokalsamhället, menar han.

Murat Solmaz berättade att han har tröttnat på att se ”reaktiva satsningar och polisiära insatser” medan de långsiktiga lyser med sin frånvaro.

Bana Bisrat menade att det är problematiskt att som ung växa upp utan att ha förväntningar på sig.

– Ingen förväntar sig att du ska bli advokat eller läkare, utan det är bra om man klarar det lilla tillexempel ett yrkesförberedande program. Man har alltid fått höra negativa saker om sig själv och området. Det är frustrerande, sa hon.

Och Bisrat pekar på något centralt. Något måste hända. I veckan kunde vi läsa om hur ”skolor med många lågpresterande elever har svårare att rekrytera utbildade lärare”.

Men det handlar också om att ha en meningsfull fritid.

I åtta år har ungdomar i Alby väntat på en fritidsgård som de har blivit lovade av politikerna utan resultat. Det var först när ungdomarna protesterade och kom med ett eget förslag som det blev fart på besluten. Till exempel kommer de unga att själva göra ordning lokalen som sommarjobb.

Win win.

Just barn och unga är extra utsatta i ekonomiskt segregerade områden.
Och det här känner politikerna i Stockholms stadshus mycket väl till.

Ett år innan upploppen i Husby varnade socialchefen Sakir Demirel för den ohållbara situationen i stadsdelen Rinkeby-Kista.

”Vi har nått gränsen för vad vi kan godta som en rimlig nivå på biståndsinsatserna och kvaliteten i övriga sociala arbete.” skrev han i en rapport som skickades till ansvarigt socialborgarråd Anna König Jerlmyr (M).

”Rapporten beskriver ingående det socioekonomiska läget i stadsdelen med fattigdom, hög arbetslöshet, trångboddhet, psykisk och fysisk ohälsa.
– Behoven för sociala åtgärder har ökat hela tiden samtidigt som budgetramarna har krympt, säger Sakir Demirel.
Enligt rapporten har budgeten för ”Verksamhet för barn och ungdom” inom socialtjänsten minskat sedan 2005 med 24,1 miljoner kronor, 31 procent”.

Någon månad efter rapporten fick socialchefen gå i förtidspension. Vad det beror på kan man bara spekulera i.

Husby och förorterna överlag förtjänar en samlad och fördjupad analys. Ett år efter kravallerna finns en engagerad generation som tar egna initiativ för att få en fritidsgård öppnad. Det finns rapporter som visar konsekvenserna av underfinansierade offentliga verksamheter. Och Husbyborna vet vad de behöver.

Nu är det politikernas tur att sätta fart.

Den som vill besöka stadsdelen och ta del av allt som händer kan passa på den 24 maj ”Ett år efter kravallerna en dag om vad Husby och Järva vill och kan”.