Rasa mot PM Nilsson och Carl Bildt i stället

I går skrev jag en ledare om att det kan finnas anledning att vara orolig för en smutsig valrörelse från Moderaternas sida, och om regeringsfrågan.

Detta dels utifrån det faktum att Alliansen inte presenterat tillstymmelse för ny politik för nästa mandatperiod, utan ägnar sin tid att att svartmåla sina motståndare och jämföra de rödgröna partiernas förslag med ”länder nere i Europa” (läs Grekland). Se till exempel senaste Agenda-intervjun med Fredrik Reinfeldt så förstår ni vad jag menar. Men också mot bakgrund av den taktik partiet använde sig av 2006 och 2010, där karaktärsmord av Göran Persson och Mona Sahlin var bärande element i kampanjen.

Fredrik Reinfeldt vill göra attacker mot Miljöpartiet i allmänhet och regeringsduglighet i synnerhet till huvudpoänger i valrörelsen. Idén är att på så sätt skrämma borgerliga väljare tillbaka till Alliansen.

Eftersom Reinfeldt själv anser att regeringsduglighet är så viktigt, tyckte jag att det var värt att påminna om det faktum att Fredrik Reinfeldt själv, till skillnad från Stefan Löfven, inte har presenterat någon idé för hur han ska regera landet. Löfven har sagt att han kan tänka sig att söka stöd över blockgränsen om S och MP får under 50 procent av rösterna. Reinfeldt har sagt att Alliansen – som idag samlar knappt 37 procent av väljarna– är hans enda alternativ.

Samtidigt finns en vanföreställning om att Reinfeldt lovat att släppa fram en rödgrön regering om Alliansen blir det mindre blocket. Men det är inte sant. Vad Reinfeldt sagt är att han gör det på ett villkor – om Stefan Löfven släpper in Vänsterpartiet i regeringen.

Det är en helt annan sak, och långt ifrån något tydligt löfte om att störst block bör få bilda regering.

Inom högern har man under det senaste året börjat argumentera för att Reinfeldt skulle kunna regera vidare även om Alliansens väljarstöd blir mindre än de rödgrönas – vilket i praktiken skulle innebära att Reinfeldt skulle behöva aktivt stöd av SD. Så sent som förra veckan målade Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson upp detta som ett troligt – och helt okontroversiellt – scenario.

”Alliansen regerar i minoritet och kan fortsätta med det om alliansen plus SD når över 50 procent eftersom SD oftast röstar med allianspartierna”, skrev PM Nilsson.

Texten hyllades av tunga borgerliga röster.

”Läsvärt om valet inför i höst”, twittrade utrikesminister Carl Bildt och tipsade sina följare om texten.

”Ibland tror jag att PM Nilsson är den enda journalist som begriper hur opinionsläget faktiskt ser ut, mycket bra analys”, skrev Timbros vd Markus Uvell.

Väldigt många på högerkanten blev i igår jättearga på min text, som de hävdade var ”guilt by association”. Kan man tänka sig, jag såg inte en enda sådan anklagelse mot PM Nilsson förra veckan.

Det är jättebra att många är upprörda över tanken att Alliansen skulle kunna tänka sig att regera vidare med aktivt stöd av SD hellre än att släppa fram ett större rödgrönt block

Men den ilskan borde i så fall riktas mot opinionsbildare på högerkanten som har börjat diskutera ett sådant scenario, och mot Carl Bildt, som hyllar analysen. Inte mot en S-märkt ledarsida som återger diskussionen och tydligt tar avstånd från den.

Det finns en anledning till att ledande politiker och opinionsbildare i alla lägen bör vara extremt tydliga med att SD inte bör få något politiskt inflytande. Det är för att partiet är rasistiskt. Och för att det inte finns någon naturlag som gör att Sverige inte kommer bli som Danmark. Det enda som finns är människor som väljer att stå i vägen.

Fredrik Reinfeldt själv har varit mycket tydlig med att ta avstånd från SD.

Men faktum kvarstår: han vill göra regeringsfrågan till huvudkonflikt i en valrörelse där han själv inte presenterat något fungerande alternativ.

Tills han gör det vore det nog en bra idé för Reinfeldt att sluta försöka skrämma väljarna med Miljöpartiet. Och så länge ledande debattörer på deras egen flank seriöst diskuterar att släppa in SD som stödparti till en borgerlig regering, borde borgerliga twittrare rikta sin upprördhet åt rätt håll.